Det har puttrat på runt Ola Lindholm och min postning ”Knarkande KP-redaktör? Tänk om det inte är så?” har legat stabilt i högra hörnet på Knuff.se. Den normala processen av hur det nya medielandskapet fungerar: en nyhet dyker upp inom traditionella medier och den lyfts, länkas och diskuteras vidare i sociala medier har idag också visat sig stämma. Det som varit annorlunda är den bloggpost som de flesta ändå anser verka vara autentisk: Ola Lindholms första och enda bloggpost. Den har enligt bit.ly haft rejäl viral spridning:

och enligt den något svårhanterliga träfflistan för Site Explorer (gp.se och flera andra tidningar aggregerar ohemult mycket träffar) så har länken varit uppe hos många – en indikator är att göra den här sökningen. En relativt osäker form av indikator är att stoppa in länken i Facebooks sociala plugin Recommended men det ger ändå en bild av att många läst och delat (skärmdumpen togs vid halvåtta – nu är det bara på den första länken mer än 23000 som rekommenderat länken):

Det intressanta med det här är diskussionen som pågår om hur medierna (i det här fallet traditionella medier) valt att agera. Tittar man snabbt på hur de bloggar som länkat till bloggposten uttrycker det så är det få som anser att Expressen mfl agerat rätt. Det är en stark animositet mot hanteringen av historien – och det från mediernas läsare.

Samtidigt levererar Staffan Dopping en mycket bra analys på sin blogg där han påpekar att det här knappast är speciellt många fel begångna. Om ens något enligt Mattsons försvar (inse hur stort det är när Resumé plötsligt börjar att publicera nyheter på helgerna *ironiskt grin*). @sdopping gör en genomgång av hur man pressetiskt alltid väger allmänintresse kontra publicitetsskada och hur det sannolikt diskuterats i det här fallet. Han påpekar också att de som kanske gjort de största felen är de medier som bara rewriteat nyheterna utan att ha tillgång till de källor som Expressen redan verkat ha i den första publiceringsomgångnen (onekligen något bloggosfären får börja att tänka på desto mer reach man når). Andra journalister har också uttryckt ungefär samma sak: Expressen har gjort sitt jobb.

Det intressanta blir då följande:

• Vi säger att Expressen enligt de pressetiska reglerna gjort allt by the book. Ingen kommer att fällas för det här.
• Vi kan samtidigt se att de personer som pressen skriver i uppdrag av (enligt stolta paroller) anser att man gjort åt helvete fel.

Slutsatsen blir att det är ett rejält sluttande plan för förtroende och säkerhet på vem man kan lita på. Det blir ett stort gap mellan vad som anses vara rätt inom media inte stämmer överens med mångas åsikter inom ”folket”. Den fina balansen som alla som publicerar sig måste gå mellan att ge folket vad folket vill ha respektive våga gå sin egen väg snedfördelas.

För samtidigt är det fortfarande så att människors världsbild styrs av vad som sägs och skrivs i media även om det nya medielandskapet luckrar upp detta. En sån här gång blir det en oerhörd dissonans som jag tror i längden är problematisk: inte bara för Ola Lindholm utan för både medierna men också för samhället.

Den moralisering som sker av samhället – där mediernas sökande efter människors felaktiga handlande driver utvecklingen allra mest innebär att vi till slut hamnar i en spiral av renhetsiver som i sin tur demoraliserar både öppenhet och frihet. Tillgången till all information innebär alltid ett problem – och när det är människor inblandade, som kan korrumperas av såväl ekonomiska som värderingsmässiga incitament hamnar vi i ett läge där alla lever under en påtvingad transparens. Våra fel och brister får lov att bäras på bröstet likt sexuddiga gula stjärnor, inte utifrån en egen vilja att vara öppen. Den som gjort något är för evigt dömd och straffet utmäts ständigt eftersom ingen som gjort något fel kan vara ett föredöme.

Självklart är det i slutänden oöverblickbart för en enskild redaktör att faktiskt fundera över vilken publicitetsskada en enskild nyhet gör i långa loppet för en utveckling. Och att försöka att styra med värderingar är en omöjlighet – då hamnar man snart i situationen att det som var rätt en gång blir fel en andra gång.

Men det går inte att glömma bort att det gör det: det går inte alltid att svära sig fri i konsekvensneutralitetens namn eller säga ”vi såg inte vad som hände”.