idag har varit något så ovanligt som en måndag i Dalarna. Utan att det är sjukdom inblandat. Pratat på lokala Rotary och sedan varit i Leksand.

Rotary är en sån där sak som lite gått förbi mig. Bjöds in som ungdomspräst för att berätta om mitt jobb för typ tolv år sen, blev inbjuden som gäst för kanske tio år sen och idag föreläste om sociala medier under en halv timme. För övrigt: vet att min fd kompanjon på Heimer & Company var president ett tag. Annars egentligen ingenting. Vilket får mig att tänka på hur alla dessa sociala sammanhang som finns, som rör sig och fungerar i det analoga livet. Varför använder vi som ska förklara sociala medier inte dessa som bilder av vad nätet också är. Det är ju same same just a little digital different.

Leksand sen. Det var en galet vacker sommardag i Dalarna kdag men med träd som var vårgröna. Det var som att köra genom en galen målares högsta drömkonstverk. Det är så vackert här i Dalarna. Jag glömmer bort det ibland, glömmer bort den känslan jag hade när jag åkte upp för min första intervju för ungdomsprästtjänsten i Borlänge: hur det var ofattbart vackert. Det var en dag som denna fast tvärtom: gnistrande kallt och mängder med snö men med en blåaste himmel. Precis som idag. Snön var lika vit som bladen var gröna idag. Och bergen. Bergen är alltid där.

Det är det som är det vackraste. Mina första tre år såg jag en sån här natur. Berg i bakgrunden, stora ångermanländska skogar, och ibland glaet gränt och ibland gnistrande vitt. I torsdags, när jag pratade på SMCUpps så nerättade jag omhur jag blev fast av nätet när jag insåg att om jag sökte på Hoting såfanns det någon som skrivit om det. Loth, som jag träffade på riktigt för första gången nu, drog högt efter andan. För det visade sig att hon också var från Hoting. Det var Ivars Bil-släkten. Vi pratade om det lilla samhället som så djupt är fäst i hjärtat.

Och jag återvänder till mina tankar förra veckan. Att jag skulle någon gång återuppta studierna i urbansociologi. Jag älskar också storstaden, jag fascineras av dynamiken som skapas när många människor rör sig inom ett litet livsrum. Men idag insåg jag att jag ändå gärna studerar det lite på avstånd. För mig handlar inte känslan om någon objektiv skönhetsupplevelse när jag exempelvis åker över krönet vid Rättvik och ser ut över Siljan, ser bergen och det gröna, det blå och det grå skapa världen. Det är inget naturromantiskt över det alls.

Det är att komma hem till Tåsjö. Det är därför jag står ut med pendlandet. Det här är liksom hemma. In i djupet, ner i det mest grundläggande av mitt varande.

Ps. Min vana att optimera tiden när jag är hemmavid är stor så i Djurmo letade jag upp numret till Synsam och fick en tid för synundersökning och köpa nya slipade solglasögon. Då blev det inte längre tid att titta på utsikten… Ds.
– At this touchy thingy. Never mind the default.