…då försöker man svartmåla den utveckling som gör det.
Tack Pontus! Äntligen nån inom media som inte ramlar in på PK-spåret om ”näthatet”:
När jag drev tidningen Vision 1999 var vi bland de första nyhetssajterna som började med kommentarer till artiklarna. Efter ungefär två dagar gjorde redaktionen uppror.
”Vi måste stänga av kommentarerna”, krävde de.
”Varför då”, frågade jag, även om jag hade mina aningar.
”Det står ju att jag är en idiot där”, sa en av mina stjärnreportrar.
”Ja, men då kanske de tycker det. Den enda skillnaden på¨om det står där mot om läsarna säger det runt fikabordet på jobbet är väl att du vet om det?”, föreslog jag.
”Men”, protesterade reportern, ”om det står där tror ju alla att det är sant!”Resten, är som man säger, historia. Idag har varje nyhetssajt med självaktning kommentarer. Just nu rasar en debatt om ”webbhatet”, de anonyma kommentarerna som blivit alltför elaka och mobbande, en genre i sig som främst ger sig på krönikörer och bloggare, kända och okända. Senast är det Linda Skugge som hävdar att det är orsaken till att hon nu slutar blogga.
Det, är med förlov sagt, trams.
När det gäller Sideas urval av ”hatade bloggar” så tycker jag urvalet än en gång verkar spegla hans RSS-läsare snarare än någon journalistisk viktning. Den som gnäller mest (förutom Selig då) har fått komma med liksom.
Som Thomas Selig skriver så är mediabilden för dagen om bloggar att det bara är hat och ondska i bloggosfären. Och jag ser hur det hela bara är en utveckling: igår var det bara dravel som skrevs på bloggarna (Guillou, Croneman mfl). I förrgår var det något som man inte trodde skulle bli något annat än en dagsslända. För några år sedan var det själva Internet som fick spö i (pappers)tidningarna för då överflödades nätet av bombrecept och porr. Enligt journalisterna. Enligt den bild som media vill ge.
Problemet är helt enkelt att det inte är så svårt att se att det finns ett egenintresse i att ge just den bilden. För Internet innebar att mediernas informationsmonopol försvagades och idag, med bloggosfär och citizen journalism, försvagas det till ingenting. Det som många misslyckas med är att vända det till sin fördel, eller gilla läget och försöka hitta ett sätt att positionera sig i den nya verkligheten. Så istället hänger man på drevet mot det som skrämmer och stör.
Jag har inte riktigt hunnit sätta mig ner och strukturera mina tankar som svar till Ekström men kort så tror jag skillnaden mellan hans mer traditionella syn på mediemakt och min den om vad som styr informationen – en sorts uppgraderad marxistisk maktanalys. Medias makt handlar om makt över tanken, och den som når makten att styra en opinion kan därmed sägas äga makt över tanken (den är typ det som reklamare, PR-nissar och annat löst svartklätt folk försöker att göra hela dagarna – däribland jag…). Förut, innan nätet och framförallt innan Internet och datorernas väldiga penetration av hemmen, skolor och arbetsplatser, och framförallt innan bloggar, Myspace, Youtube och liknande user-generated-sajter så hade media makt över tanken genom att de ägde produktionsmedlen, dvs. ägde distributionen av information. Då var det intressant att veta vem som var sändare, och vem som ägde sändaren. Idag är ägandet av distributionskanalen bara intressant utifrån en rent finansiell faktor – den som äger det plockar in vinsterna på reklamen. Samtidigt måste den personen släppa själva kontrollen över innehållet som distribueras. Murdoch kan inte försöka tysta kritiker som skriver om honom på Myspace – det skulle innebära att sajtens värde för användarna degenererar och Murdoch förlorar intäkter. Google kan inte välja att fimpa bloggar som skriver illa om Blogger, Google eller YouTube. Och så vidare. McLuhans tes håller på att bli obsolet för i samband med att kontrollen av innehållet inte längre har något med kontrollen av distributionen så blir mediet inte längre detsamma som det medierade: det blir möjligen modulerat utifrån mediets rent funktionsmässiga gränser men det styrs inte längre av distributionen.
Så när diskursen i media verkar handla om näthat, nätmobbing eller bombrecept så handlar det samtidigt om att media mer eller mindre medvetet inser att det sista av den traditionella makten, den över medborgarnas tankar, håller på att försvinna helt. Det är ett fall likt det som kyrkan fick känna av under upplysningstiden men också i samband med att enhets-Sverige försvann på sextio- och sjuttiotalen.
För visst är det jävligt med dödshot och anonyma elakheter (jag får ju själv stå ut med båda till och från) men som världens bästa Schmut påpekar:
livet på jobb, i radhusområdet eller i skolan är inte en guldkantat vardag där alla är polare så varför tror man att det ska vara så på nätet? däremot så ser jag mindre skit på nätet än jag hör när jag tar en promenad genom stan.
Uppdatering: Bloggen Svensson menar att jag bara är konspiratorisk när jag skriver om de traditionella mediernas försök att skapa en oseriös stämpel runt bloggandet. Svensson har uppenbarligen inte läst Bringerts och Torekulls debattartikel "Stark svensk press uppgiven inför nätet". Eller att det inte bara är jag som ser en sociologisk bakgrund i att medierna väljer att jaga bloggen som fenomen (om det inte är de själva som styr den). Magnus Höijs krönika i Internetworld är en. Och ett annat perspektiv som bygger på ungefär samma tanke som min men där förklaringen i slutänden är ”if you can’t beat them – join them” är Martin Jönssons postning Därför behöver medierna egna bloggar.