Imorgon fyller jag 41. Förra året kändes det ok att fylla 40, jag skrev till och med något sånt här. I år känns det jävligt. 41 är gammalt. Det är fasen in på det sluttande planet nu. Inte bara det mer skämtsamma utan att jag faktiskt känner mig gammal.

Jag borde vara mer framgångsrik, jag borde vara mer tränad, jag borde ha ett liv som är mer helt och strukturerat. Vän av ordning och politisk korrekthet skulle säkert förklara att jag borde se allt jag har, allt jag lyckats med – och ja, visst borde jag. Men det gör jag inte.

Igår föreläste jag om planning för en klass blivande mediakommunikationsvetare. Jag inledde med att utmana dem att berätta vem jag är (lite i nivå med Elaine Bergkvists uttalande om hur vi bestämmer oss för vad en person är de första minuterna, lite för att det är mycket det planning handlar om: att berätta en historia om något, ta reda på något med alla möjliga medel). Det var intressant att höra deras bild av mig utifrån det de kunde se, höra och googla.

Vi hamnade bland annat i en diskussion om varför det är nördarna som lyckas idag. Jag frågade dem vad de trodde och det handlade väldigt mycket om samhället, teknik och att nördarna lärde sig saker istället för att festa och flirta. Ganska logiska saker som kom fram.

Men jag tror dessa bara är additionsparametrar. Det som driver oss som var geeks, som var de minst sedda av våra jämnåriga som unga är något mycket mer djupgående. Och mindre politiskt korrekt. En knappast speciellt civiliserad grundläggande parameter.

Vi drivs av hämnd. Revanschlust. En jävla ilska mot de som inte såg oss, de som dissade oss och de som i vissa fall mobbade oss.

Det är en självförbrännande process på många sätt – den driver en framåt konstant men är knappast bra vare sig för en själv eller sin omgivning. Och nu när man också känner sig gammal – och ändå inte nått alls dit man själv satt som mål så blir man än mer frustrerad. Särskilt om man också bär på ett antal misslyckanden – totala dedikerade satsningar som gått åt helvete.

Det intressanta är vad som är det som driver en mest: rädsla för att misslyckas eller viljan att lyckas. Jag vet faktiskt inte.