Som jag påpekade i fredags så är mitt företag nu två år. Innan dess var jag delägare i en byrå och innan dess jobbade jag på densamma. Innan dess var jag på en annan byrå och innan det var jag präst.

Däremellan finns det ett litet hål: en sjukskrivning, en utmattningsdepression.

Den började med hjärtklappningar, med att jag inte längre kunde fokusera, allt blev en enda röra. Jag var säker på att jag hade något fysiskt fel – och när man inte ens kunde andas: då var man övertygad om att man skulle dö.

Panikångest.

Det är en nära döden-upplevelse. Inget man kan styra över, inget man kan göra något åt just där och då.

Men man måste förändra saker. Helt enkelt för att adrenalinet sätter kroppen i ständig alarmberedskap: rushen som kan upplevas som en vinst blir istället sin största fiende: när det är menat för att fly eller fäkta och man kan göra varken eller så blir det till slut nedbrytning – för att man ska dö fortare.

Jag älskar att jobba hårt. Det är inte stressen som slår undan benen på mig utan frustration. Det har jag lärt mig den hårda vägen. Att helt enkelt inte kunna komma ur saker, inte ha möjlighet att förändra situationen, eller en kontext där man blir inmålad i ett hörn utan egen förskyllan.

När jag nu läser Jeanettes berättelse blir jag förbannad på hur personer kan välja att i sin dumhet faktiskt utsätta människor för sån frustration att det går till panikångest. Att duktiga personer blir överkörda av mindre duktiga personer men som har mer makt.

Eller småsinta gubbar och kärringar likt den ”Bo” som skriver en kommentar till Blondinbella om hennes nya tidning. Strukturer, avundsjuka och andra saker som förminskar skapar helt enkelt frustration. Den gamla svenska Jante sticker upp sitt fula tryne.

Dags att skapa en #frustrationnejtack-vecka?