Förändras genom att bli sig själv

Hur har er dag varit?

En bra dag helt enkelt.

Så avslutar Il Professore (jodå, jag vet vad han heter på riktigt – han sitter snett mittemot mig i det öppna kontorslandskapet när jag är i Sthlm :)) en av rapporterna från deras Dubairesa.

En riktigt bra dag.

Det har jag också haft idag men det handlar inte om Dubai och inte var den direkt lugn och vilsam. Men den var riktigt bra. Och bra dagar innebär att jag plötsligt liksom känner den där konstiga känslan som inte alltid är mig, som lever med kronisk depression, förunnat.

Lycka.

Så när det händer så funderar jag först om jag är uttröttad, är sjuk eller håller på att bli lite smått galen.

Sen inser jag att det där som bubblar i mig inte är feber utan just… lycka.

Vanligtvis brukar jag krasst påpeka att “det går över” men idag kändes det som att jag ville känna på känslan.

Vad handlade det om? Jag vet inte – insikter kanske. För om några dagar fyller jag fyrtio. Jag som var rätt övertygad om att inte riktigt peta mig förbi 25-strecket är lite förvånad. Få plötsliga och oväntade boostar. Och sen.. komma hem. Hem. Vargsjälen avtar. Flocken är här. Det jag sökt fanns alldeles där framför ögonen.

Att fylla 40 är lite speciellt. Imorgon ska jag exempelvis ner och bli intervjuad för familjesidan. Det skapar en mängd tankar och plötsligt ser jag också runtomkring mig – det är ett hack i tiden som gör att man ändå stannar upp och inser att saker förändrats. Barnen håller på att bli riktigt stora. Och fan om jag inte slutligen håller på att bli vuxen – på ett bra sätt.

Insikter också. Hoppar man omkring som jag tenderat att göra typ var femte år blir det lätt att man glömmer bort vad man kan. Idag påmindes jag om att jag faktiskt kan det jag håller på med. Jag har hållit på med det rätt länge. Jag insåg också att en del av mina kunskaper faktiskt är lite unika. Mixen skapar en alldeles speciell bouquet och nytta.

Att bli vuxen handlar kanske om att sluta att vara rädd eftersom man faktiskt har något att komma med. För min del, som konstant fått kämpa mot dålig självkänsla samtidigt som jag haft tillräckligt mycket självförtroende (och galenskap) att hoppa på nya tåg som gått, har ändå alltid haft rädslan att inte räcka till: jobbet, som förälder.

Men jag insåg idag – jag har faktiskt klarat mig hit. Självklart har jag haft en massa personer att tacka för det men i grunden är det ändå jag själv som faktiskt baxat mig dit jag är idag. Och jag har maxat in en mängd kunskaper och erfarenheter som faktiskt innebär att jag inte behöver gå med mössan i hand och undvika att faktiskt göra det jag tror på och säga det jag tycker. Jag är tacksam för många saker – men ibland blir tacksamhet en skuld och skuld hägnar in och låser. Det är aldrig bra.

Och jag insåg att jag faktiskt inte kan vara någon annan än den jag är. Det är den jag är som faktiskt tagit mig ända hit. Det är den jag är som gör att jag faktiskt får höra mina barn säga att de älskar mig.

Så fortfarande känner jag nån sorts jetlag av den där lyckokänslan. Rider lite på vågen av den även om den ebbat ut.

Tror att man i grunden förändras varje dag man vågar lära sig något nytt om sig själv. Och blir sig själv.