Varning för ett sådär personligt inlägg.

Jag är i Stockholm. Jobbar och står i. Har inte varit hemma sen i måndags morse. Imorgon far jag till Göteborg och kommer hem till Borlänge först mitt i natten (om jag kommer hem – med min tur när det gäller tåg lär jag bli fast i Hallsberg eller nåt).

Jag saknar mina barn.

Det gör ont i kroppen av saknad. Själen skriker av längtan efter dem.

Jag har valt det här livet och jag älskar det på många sätt men ibland slår verkligen saknaden till: efter min Solsticka och efter min Terrorprinsessa.

Samtidigt är jag så djupt tacksam att jag ens får ha dem i mitt liv. För saknaden beror ju på att jag faktiskt är pappa till dem. Det är en ynnest att vara ödmjuk inför.

De lär mig så mycket och den här veckan har de sannerligen lärt mig att jag inte längre är vargen som söker sin flock. Jag har den redan.