Det värsta med att vara 40+

Jag skrev tidigare om att bli 40. Och det är väl fortfarande så att jag knappast tycker det är så negativt att bli äldre. Egentligen. Det är dock några saker som helt klart är sämre och lite irriterande. Framförallt eftersom jag i grunden när ett stort hat mot “vuxenhet” efter att jobbat så mycket med ungdomar som jag gjort.

  1. Surgubben. Man faller lätt in i “det där har jag sett/hört/varit med om förut” när någon kommer med något “fantastiskt” och som den personen (oftast yngre än trettio) anser vara räddningen för världen, affären eller nåt sånt. Det kan tyckas lite besserwissrigt men är faktiskt oftast bara att man inser att det inte sker så mycket nytt under solen.
  2. Pensionsgrubbleri. Det går inte att komma undan – man sitter och småräknar på pensionssparandet, sliter upp det orangea kuvertet och börjar fundera hur fasen man ska kunna köpa kattmat när man blir 65. Till sig själv. I den månatliga budgeten ingår inte längre en post för fest utan för pensionssparande. Man börjar lätt hänga här.
  3. Skrockandet. När man träffar personer i sin egen ålder har man börjat att skrocka istället för att skratta. “höhö” är liksom vanligare än “haha”. Varfan kom det ifrån? Skjut mig liksom.
  4. På spåret och Melodikrysset. Det är ungefär det man orkar med i tävlingsväg numera. Det går långsamt och är lite klurigt – i bästa fall vinner man någon sorts egen ära i att kunna svara på frågor. När det gäller Melodikrysset är det så solklart att det handlar om ära att de glömt att skriva ut vad man faktiskt kan vinna…
  5. Hår i öronen. Det här är nog företrädesvis en manlig åkomma. Extremt irriterande eftersom det kräver att man håller koll med trimmern. Eftersom flera av oss också skaffat ringar i öronen är det ännu värre eftersom man tenderar att vara rätt luden även utanpå öronen.