För att göra en disclaimer för att kanske slippa de värsta idiotkommentarerna: jag anser att det var fel av israeliska myndigheter att borda Ship To Gaza. Att våldet som användes var oproportioneligt gentemot det eventuella våld som de möttes av när soldaterna bordade skeppet. Det var ett elitförband – de borde vara bättre rustade att hantera en sån här situation. Sverige ska hårt fördöma och Israel ska inte komma undan med en liten slap on the hand. Självklart ska det markeras att attacken skedde på internationellt vatten – om det nu faktiskt var så. Carl Bildt är den som starkast lyser av statsmannaskap när han väljer att resolut och koncist förklara hur läget ligger.

Vad ska vi göra? Jag anser att bojkotter knappast gör varken från eller till. Väldigt mycket av de förslag som kommit upp är mer någon sorts individsymboliska handlingar: det känns bra för Kalle att bojkotta israeliska apelsiner (antagligen skördade av palestinier som i samband med en bojkott blir av med jobbet) men rent politiskt gör det knappast från eller till. Det som måste göras är det som sker idag: starka uttalanden från världssamfundet.

När röken börjar lägga sig visar det sig också att det onekligen finns större komplexitet i själva Ship To Gaza-händelsen än som vissa kravallargument vill göra gällande. Det mest fantastiska är de personer som hävdat att soldaterna sköt på sovande personer. Reality check: ingen var omedveten om att israeliska styrkor tänkte borda båtarna – bara det faktum att man har radar på moderna båtar gör ju att det knappast var en nyhet att ett antal robotfartyg stävade mot konvojen. Om man läser Magnus Norells text på Newsmill sätts också komplexiteten i ett nytt ljus. Självklart har han en vinkel på sin tolkning medan andra har minst lika biased vinklar (läs kommentarerna…). Ytterligare mer verserade röster dyker äntligen upp men såväl Israellobby och Hamaslovers gör allt för att förklara att den ena eller den andra sidan har gjort fel.

Jan Kallberg må vara riktigt vass, och lite ”skelögd” för att driva enögdhetsmetaforen, men jag kan inte låta bli att fundera över hur det plötsligt är så att diverse – företrädesvis vänsterfolk – inte problematiserar Hamas och det som ändå är en bakgrund till Gazahändelserna. Som vissa påpekat: ska inte de nu tillskyndande Hamasanhängarna be att få anordna Gaza Gay Pride Parade? Och se hur det går.

Det märkliga är också att det skulle vara någon skillnad mellan att vara politisk och att vara humanitär. Självklart är det här en politisk aktion: från båda håll. Israel kan inte släppa igenom båtarna eftersom förra gången innebar det ett svårt bakslag för deras Gazahållning – och tar därmed nederlaget i pr-hänseende. Samtidigt är det självklart så att Ships to Gaza är ett politiskt statement – det handlar om att bryta en blockad. Det blir – oavsett hur man vänder sig – ett stöd för Hamas styre även om det inte nödvändigtvis innebär att man automatiskt ”demoniserar Israel” (en del liberaler är sannerligen minst lika kravalliga som vänstern).

Men likaväl som att det är en politisk insats så är den humanitär: det handlar om att faktiskt också vilja ge mat och förnödenheter till människor som är instängda. Oavsett vem som började, vem som är mest ansvarig: Israel eller Hamas så är förnekandet av att ge människor mat och livsnödvändigheter moraliskt fel – det handlar om kollektiv bestraffning. I det här fallet kollektiv bestraffning för både våld men också att palestinier i Gaza i demokratiska val (remember: demokrati är den minst dåliga styresformen – så vi skiter i att orera om ”hur” demokratiska valen var just nu) valde Hamas.

I grunden är varje handling vi gör, varje ställningstagande och varje humanitär hjälp vi ger ett politiskt ställningstagande. Om det inte vore det skulle det vara meningslöst. Så att många idag försöker att förklara att Ship to Gaza ”bara” är en humanitär insats är dels i ljuset av uttalanden från organisationen men också rent grundmässigt felaktigt. Och tar udden av inte bara viljan att göra gott utan också den mening som människor lagt i att skänka pengar till insamlingen.

Vi har tagit flera steg tillbaka i Palestinafrågan. Vem som tog det första steget kommer debatteras men frågan är om det ens är intressant: det har skett och nu måste det bli lite ordning på torpet. Det blir svårare och svårare – men viktigare och viktigare att vi får en folkrätt som faktiskt fungerar. Läs exempelvis Klambergs torra och faktaspäckade genomgång. För internationell politik är knappast så enkel som en hel del av de mest högljudda kravallisterna vill göra gällande. Det finns sällan något som är svart eller vitt, bara en glidande skala av bättre och sämre.

Uppdatering: Det fortsätter – nu har Haaretz en kritisk artikel mot israeliska myndigheternas handlingar. Det man inte ska glömma är att Haaretz räknas som en rejält vänsterorienterad tidning: knappast den mest objektiva källan för att säga vad Israel tycker…

Dexion skriver med ett kritiskt öga mot vad det som även jag känner: det är inte riktigt så enkelt att säga att händelseförloppet – minus dödandet – kommer som någon chock för någon (utom naiva blåögda vänsterkravallister).
Hos Aftonbladet finns det bilder på vad som hittades på det turkiska skeppet. Men som vanligt – det måste tas med en nypa ”wag the dog”-salt:

Uppdatering:

Nu börjar de riktiga stollarna dyka upp. Om det förut var kravallister som blundade för Hamasproblematik och att det inte är så enkelt och svartvitt så är det nu de minst lika tokiga Israeltillskyndarna som dyker upp. Phillip Wendahl jobbar med mänskliga rättigheter och är förbundsordförande i något som kallas Liberal Mångfald men kan inte problematisera saker bortom sin egen näsa. Fr a är det oroande med någon som ska stå för saker som mångfald och mänskliga rättigheter som inte förstår att varje humanitär insats också är en politisk handling. Sen kommer det totala stolpskottet: plattnacke är bara förnamnet på Henrik Unné som frankt menar att Israel borde ha sänkt skeppet och låtit folk drunkna. Detta i samma stund som han förklarar att Israel ska ha carte blanche eftersom de är typ… Israel.

Det är onekligen mycket trist att det nu hamnat i en vänster-högerskala. Vänstern anklagar alla som är till höger för att vara medlöpare till det israeliska styret (exempelvis blev centerpartistiska talare utbuade vid manifestationerna) medan högerspöken verkar konstant fastna i någon sorts pseudoförsvar för anfallet. Från att det ändå funnits ett sökande efter fakta är det nu påkdebatt som gäller.