Jag trodde jag skulle få hjärnblödning när jag läste hur min vän Brygubben blivit refuserad i ett av kyrkomötets programblad. Varför bryr jag mig? Jag vet ärligt talat inte – men jag blir förbannad intill att vilja slå sönder något. Nånstans djupt inne i mig finns fortfarande ett minne, ett sorts ärr av den passion, det engagemang som jag gick in i kyrkan med. Och kanske beror det på att jag tidigare stått och pratat med en amerikan och försökt förklara upplägget att Svenska kyrkan är politiskt styrd av samma partier som styr staten – och han tittade på mig som om jag berättade att månen ramlat ner och var full av ost.

Kyrkan kommer att dö. För hon vill inte förändra sig. Jag är ledsen för alla de som dras med ner i djupet när hon sjunker. För skeppet håller inte längre. Det är ett Titanic. Och isberget heter ett modernt, individualistiskt samhälle.

Uppdatering: Den person som refuserade Martins krönika, Henrik Pederby, har uttalat sig i kommentarsfältet och tyvärr blir det ännu mer sorgligt när en person som ska vara informationsansvarig helt enkelt visar att inom kyrkan så fäller man fortare än man tänker sig för. Att den imaginära borgfreden inom kyrkan (den är minst sagt väldigt imaginär) skulle oroas av att en person som Martin Garlövs ironiska anslag gör att jag än mer känner att det knappt är torrt på däck på kyrkans båt.