Imorgon förmiddag dyker min allra äldsta vän upp. I vanlig ordning så handlar det om att vi haft en synnerligen från och till kontakt men det är dock så: från mitten av åttiotalet har vi på något sätt hängt ihop. Det är Ground Zero. För mig. Vi träffades senast för snart två år sen uppe i Östersund. Tog en promenad. Det var två snart medelålders män, med sina trasigheter som förde dem samman och nu varsina karriärer som tuggade på i otakt eftersom båda är så förbannat rastlösa. De gamla champagnesocialisterna som nu var något helt annat. Beteendevetarna som aldrig förstått sig själva.

Mailade på Facebook med min gamla mentor, en av de två präster – ett gift par – som räddade mig en gång i tiden. Som gav mig tillåtelse att på gott och ont bli den jag är. Hans fru jobbar inte längre som präst. En av Svenska kyrkans skarpaste hjärnor är inte längre aktiv som präst.

Vad fan säger det? Att vi lämnat det sjunkande skeppet i tid? Jag vet inte. Men det är onekligen sorgesamt och ett sjukt dåligt track record för vissa biskopar. Tyvärr CBY. Du hade chansen att skapa något stort men av någon anledning tappade du bort en massa av oss. Varför i helvete då?

Nån kommer säkert att försöka haspla ur sig något lamt om att det inte är kyrkans fel. Nog fan är det just kyrkans fel. Varför är så få kvar av de som ville något annat än att förvalta? Varför är det så många av de som vågade tänka utanför boxen, som vågade slita och skaka på gränserna som inte är kvar? Och varför ser jag samma mönster ske i varje samfund? Jo, för att det hela handlar inte längre om att hitta ledare – det handlar om att tillsätta förvaltare. Förvaltare av det som blivit en dogmatisk sanning – den svarta katten har blivit en helig sak, precis som kyrkorummet blivit viktigare än tron och människors ad hoc helighet.

Jag börjar skämmas för att jag älskade den kyrkan. För utan rastret av tro, utan den skyddande hinnan av ämbete börjar jag se hur det ruttnar. Inifrån. Och jag börjar bli riktigt arg. På politiker som fegar ur och på religiösa tjänstemän som väljer att förvalta istället för att förnya. Jag blir riktigt förbannad eftersom jag vet att det finns goda krafter kvar. Personer som jag älskar och respekterar trots att vi inte längre delar tro. Men som jag vet vill skapa plats för ett evangelium i en tid där den gamla dogmatiken är obsolet. Och hur de får kämpa illa, och går sönder. På grund av samma saker som Luther spikade upp sina teser mot. Samma saker sker i samfundet där PP Waldenström en gång predikade. Det sker i alla samfund som kallar sig kristna. Ruttenheten i att hellre hålla kvar än att förnya.

Ni kommer att dö. Som grupp. Som kyrka. Det finns inget evigt i att förvalta. Det finns bara evighet i att om och om igen våga skapa något nytt – att välja att träda utanför dogmerna.

Det finns ingen djävul. Det finns ingen fiende. För den är inom er själva.

Jag har rensat min hjärna. Jag har städat hjärtat. Ground Zero igen. Dags att bygga något nytt. Igen.