Jag menar att det är en jäkla skillnad på att vara deppad och att vara deprimerad. Själv hanterar jag numera min kroniska depression utan medicin men med ganska stark psykisk kontroll. Eftersom en av bieffekterna för mig med medicinen är en kraftig viktökning så har jag ett ganska starkt incitament för att kontrollera bättre och försöka att känna igen symptomen och hantera dem. Min arbetsnarkomani är inte nödvändigtvis destruktiv då den många gånger handlar om ett sätt att överföra kraft från depressionen till att göra något. Sen tror jag också det är så att jag slutligen lärt mig leva med sjukdomen vilket innebär att jag inte behöver kemisk hjälp att hantera den. Sen skulle jag nog vilja säga att mitt nikotinanvändande till viss del är en sorts egenmedicinering…

Sleepless, som också är diagnosticerad med kronisk depression, skriver om just depression och det är en oerhört viktig post  och bör läsas av alla: de av oss som varit nere i det riktigt mörka hålet, medicinerat och haft oss känner igen oss och alla de som gärna försöker “gaska upp” den som är kliniskt deprimerad kan läsa för att förstå att det är meningslöst. Det blir ju snarare något som tillfredsställer den “uppgaskande” personens ego, eller i varje fall ett sorts vaccin mot om det värsta händer: “men jag sa ju åt henne/honom att ta sig samman och …”.

Det är inte möjligt att förklara hur det är att leva med kronisk depression. Men Sleepless kommer i närheten:

[…]är jag chockerad över hur djupt jag sjönk den gången, hur det kan vara möjligt för en människa att bli så dålig utan att någonting egentligen är fel. Och det är just det här ”egentligen” som jag tampas med. Jag vet att det finns kemiska orsaker till min depression, den som min psykiater diagnosticerat som kronisk, som gör att mina tankar så ofta omvandlas till depressiva. Ibland gör det att jag sjunker så djupt att jag inte kan ta mig upp utan hjälp. Men det är egentligen inget fel. Det är så depression fungerar och det är det som är så svårt att förklarara för någon som aldrig har varit deprimerad. Den där lilla inre gnistan av energi som människor tycks ha – eftersom människor är fantastiska – den inre kraft som får en person att gå upp ur sängen när han eller hon egentligen inte orkar, eftersom det åtminstone är bättre än att ligga kvar där för resten av livet. Det ar den gnistan som försvinner vid en depression.

 

Själv tror jag inte att man “ärver” en depression rent genetiskt, även om det finns indikationer på att det finns genetiska defekter som ärvs som gör att man som person kan ha en förutsättning för att bli deprimerad. För det som Sleepless skriver är väldigt sant:

Man blir aldrig så medveten om det blod som flyter i ens ådror och kopplar en samman med generationer av människor man aldrig träffat, som när man drabbas av en depression.

Självklart gör det mig ledsen, självklart inser jag att det finns såna drag hos mina barn. Det kan jag se nu. Jag önskar önskar jag kunde ta bort det där draget jag ser hos dem: det som jag vet kan skapa ensamhetens mara. Men det enda jag hoppas är att leva tillräckligt länge med dem att jag kanske kan ge dem kraft att inte sjunka in och ner.

Fortfarande så är depression något som gärna ses som en flykt undan – lite att Generation X är ena lata jävlar och säger att de är deprimerade. Staten är fortfarande inne på samma väg som när jag skrev om det förut. Eller som en hel del läsare valde att förklara: att jag var en jävla fjant. Att det sista man vill vara är deprimerad, det sista man vill känna är den gigantiska tomheten, den totala meningslösheten och den oerhörda dragningen efter att göra slut på alltihop: det fattar man inte. För mig är det här svårare idag än det var förut. Jag är idag mig själv och endast jag själv mig närmast när det gäller jobb. Faller jag så faller allt. Men samtidigt är jag en envis jävel: både när det gäller att hålla mig uppe nu, för att göra ett bra jobb och faktiskt nå den där drömmen till slut. Och jag är en envis jävel när det gäller att faktiskt inte mörka vad jag lever med. Om vi inte blir fler och fler som berättar hur det faktiskt är: då fortsätter depression att vara vår tids spetälska.