MsGarbos påpekande om hur mycket pengar hon de facto förlorat på att vara sjukskriven visar en del hur snett såna som troll-anna, davidar och andra tänker när de menar att den som är sjukskriven för utmattningsdepression är lat. Grejen är väl att man då utgår från en situation där sjukskrivningen i princip ger lika mycket flis som när man jobbar. Så är det inte. Och framförallt så ger det men, inte bara för livet utan också i plånboken. Själv är jag inte uppe i den lön jag hade när jag blev sjukskriven 2001. Ännu. Och räknar man med löneutvecklingen i det jobbet, en sannolik utveckling av karriären och den lönedelen ligger jag cirka tiotusen netto under vad jag skulle haft om jag inte blivit sjukskriven. Det var ett val jag fick göra när jag väl skulle tillbaka – eller snarare: jag fick välja mellan att försöka komma tillbaka i jobb och då byta karriär, segment och allt eller försöka gå tillbaka till det gamla och hamna i samma situation som gjorde mig sjuk.
Lat? Jotack. Jag jobbade i slutänden i princip dygnet runt. Jag hade ett antal unga som jag var tvungen att hålla kontakt med. Jag drev ett antal stora projekt och utvecklade flera andra. När till slut hjärtat sa ifrån så valde jag ändå att jobba vidare ett år. Till slut gick det inte. Jag blev skickad till läkare. Läkaren sjukskrev mig utan att ens fråga vad jag ville. För jag hade slutat att fungera. Jag hade ett minne som var kortare än en sekund. Jag kunde plötsligt tappa bort var jag var, även om jag var hemma i mitt eget hem. Jag hade ständigt hjärtflimmer och rusande-hjärta. Jag sov inte.
Och ja, jag ville dö.
Men enligt vissa läsare så är jag bara lat. Eller ute efter att leva på ”arbetarna”.
Ja, det stör mig. Djupt. Visserligen så har troll-anna något djupt liggande hat mot mig personligen så henne känns det mest som om man får lov att leva med men för övrigt? Vad är felet med er människor? Hur i helvete kan man säga att någon är lat om den personen hållit på att jobba ihjäl sig? För mig går det över mitt förstånd. Hur kan man hävda att ”alla bloggare inklusive du verkar ju orka att blogga men inte jobba” när jag jobbar numera? Hur jävla korkad får man vara?
Ja, din åsikt stör mig, du som försöker påskina att utmattningssyndrom antingen inte finns eller bara är ett svenskt påhitt (vilket det inte är). För du sparkar på mig. Du negligerar min erfarenhet av att varit så nära döden någon kan komma. Du skiter högaktningsfullt i dem som faktiskt varit tvingade att ta ett kliv åt sidan för att överleva. För det är just det – utmattningsdepression är en rejält dödlig sjukdom. Att försöka bota den genom att säga att den inte finns eller bäst botas genom att jobba vidare måste vara det mest korkade i världshistorien efter dragspelsmusik och nazism.
Så – jo, jag förändrar min tidigare inställning om att jag inte önskar min värsta ovän att uppleva det jag upplevt. Jag önskar att ni som anser att våra erfarenheter och våra upplevelser är fejk råkar köra rakt in i väggen i 120. Att ni får vara med att stå på ett golv utan att veta var ni är. Att ni finner er liggande på golvet med ett hjärta som skenar och en son som tror att hans pappa har dött. Jag hoppas ni får uppleva hur nerverna kryper rent fysiskt under huden. Uppleva den konstanta sömnlösheten eftersom ångesten gör att ben och armar rör sig av sig själva. Att ni plötsligt inte vågar köra era barn i bil eftersom sinnesintrycken förvrängs och laggar. Och att varje liten ansträngning innebär ett oerhört illamående, våldsamma svettningar och yrsel. Sen hoppas jag att ni också får uppleva kamrater och grannars skepsis till att ni inte orkar jobba. Eller klippa gräset. För man är ju bara sjuk om man har bandage.
Sen kan ni komma och prata om fejk här.
En annan som skriver om verkligheten är Alter Ego: Hälsning till de friska. Fejk? Well, tell it to my fist, suckers.
Andra om: utmattningsdepression, utbrändhet, sjukskrivning, upplevelse, erfarenhet, jobb, arbeta, sjuk, fejk, lat, depression, självmord