Jag har inga vänner. Egentligen. Jag är antagligen dels för fladdrig, dels för introvert och dels för skadad i min tillit. Det är få som faktiskt fått komma ända in. Ända intill. De två vet mest om mig. Mer än min fru. Mer än någon annan. Men de finns inte kvar. Det tär. Det gör ont. Den ena har varit försvunnen länge. Den andra försvann nyss. Den ena dyker upp ibland, den andra kör konceptet kompakt-tystnad.

Jag är superstressad idag. Så där dåligt stressad. Hjärtat slår som fan. Hela kroppen kvider av adrenalinet. Jag försöker göra som jag lärt mig. Fokusera på en enda sak. Djupandas. Analysera med mitt intellekt över hur viktigt de saker som jag stressar upp mig egentligen är. Men idag går det sämre. Idag kommer det nära. Muren glipar lite. Och jag blir rädd. För jag känner igen symptomen. Jag känner igen känslan. Det skrämmer vettet ur mig.

Det börjar bli dags att skära igen. Skära bort. Abortera. Kill my darlings.

Andra om: vänner, stress, introvert, tillit, kompakt tystnad, muren