Ok. Jag lever. Bara en plötslig slintning, en sorts mental dikeskörning.
Nej, det är inte beroende av stressen. Den gör det visserligen inte bättre men samtidigt så innebär mycket att göra att jag slipper fajtas med demonerna dag ut och dag in. Jag är diagnosticerad med kronisk depression. Personer med den diagnosen har kanske inte världens bästa trackrecord när det gäller överlevnad. Dock – hittills håller jag mig kvar.
Det är inte någon trevlig upplevelse. För dem som sett tredje Harry Potter-filmen och vet hur Dementorer liksom andas in en människas lycka. Så känns det. Som om andan dras ur en, att man aldrig ska bli lycklig igen. Och samtidigt måste man liksom klara av att leva.
För ett tag sedan frågade presidenten mig hur jag menade med att jag skrev:
Problemet är väl att jag kanske trodde jag skulle vara lyckligare. I slutänden. Samtidigt är det antagligen en chimär? Att bli lycklig. Sådär lycklig en längre stund än ett ögonblick.
Problemet med mitt liv eller snarare, min själ eller psyke whatever är just det. Upplevelsen av lycka handlar om små korta ögonblick, som i sig är starka. Men den överhängande majoriteten av tid är kamp mot mörker och känslan av … icke-värde. Ett av mina skydd är att vara duktig. Ett annat är att övertrassera logikkontot. På så sätt är mitt nuvarande jobb perfekt – varje dag är en ny utmaning att göra saker bättre än bäst.
Så det är inte så lätt att skaffa sig ett nytt liv. Jag hänger i genom att ha roligt på jobbet, och för mina barns skull. De är kanske den allra starkaste drivkraften även om jag ofta känner mig djupt otillräcklig och jävligt misslyckad som förälder (som tur var har de en till som är perfekt). Men för min egen skull? Nej. Självföraktet och självhatet sitter djupt rotat. Så djupt att inte ens en tro kunde hålla sig kvar i mörkret.
Vad har det kommit av? Ingen vet väl egentligen säkert. Vissa menar att det är en svaghet i själva psyket, avsaknad av signalsubstanser etc. Andra menar att det beror på hur man vuxit upp och well, jag har väl inte direkt haft det enkelt. En sak som jag mer och mer insett är att min farsa valde att fly för att rädda sitt eget skinn, då 1977. Måhända fegt att lämna mig, en ensam sjuåring, i den galna värld som min mor levde i, på grund av sin djupa borderlinestörning. Men samtidigt – i grunden kan jag förstå honom. Han hade stått ut tjugoett år redan. Uppenbarligen ligger dumenvisheten i släkten. Samtidigt gjorde det att morsan sjönk djupare och djupare in i sin narcissistiska läggning och drog in mig i det – vilket innebar både fysiska och psykiska övergrepp. Så – nej, att det är som det är – det är inte så underligt.
Varför kom det nu? Antagligen eftersom det imorgon är återträff med min gamla grundskoleklass. Jag åker inte. Men allt sånt startar processer i det undermedvetna. Saker som inte riktigt går att styra.
Så. Jag blir kvar ett tag till.