En plan. Ett plan. Elfte september-tankar.

Kom på att jag är rätt less på Deep|edition. Mättnad. Den känns inte som rock’n’roll längre. Mer som dansband. Jabbar lite ointresserat.

Kan bero på att jag valt att göra Researcher lite mindre strikt och låta personliga reflektioner komma igenom på ett mer framträdande sätt.

Eller så är det bara hösten. Trötthet.

Det är mycket att göra på jobbet. Fortfarande. Min tro att september skulle bli lugnare var bara falsk tro.

Som tro tenderar att vara.

Har flaggat att jag behöver mer tid att grotta ner mig i undersökningar, böcker och artiklar för att inte tömma ut mig totalt, och även så att jag inte tappar momentum när det gäller omvärldsanalys.

Och idag för fem år sedan kom jag hem från en heldag med ett gäng ungdomar. Etikworkshop. Ingen av oss inser vad som har hänt förrän telefonen börjar ringa och jag snabbt sätter på TV:n. Solstickan är lite mer än två år. Efter elfte september lekte han då och då hur ett plan flög in i torn av lego.

Då var jag präst. Idag är jag planner. Sedan två år precis anställd på byrån. Min plan som tog form efter mer än ett år som sjukskriven har jag följt. Totalt. HS sa krasst: “Antagligen för att det faktiskt var din plan. Inte din morsas eller någon annans.”

Sant.

Problemet är väl att jag kanske trodde jag skulle vara lyckligare. I slutänden. Samtidigt är det antagligen en chimär? Att bli lycklig. Sådär lycklig en längre stund än ett ögonblick.