Jag insåg plötsligt att ingen nog någonsin frågade mig om hur det kändes att förlora Gud.
Det kanske är ganska självklart. För de som inte tror så är det ju knappast nån grej. För de som tror men ändå inser att Gud är ett ganska knepigt begrepp att förhålla sig till blir det kanske mest ännu mer komplicerat. För de som på nåt sätt lever i kyrkans verklighet – kanske blir det skrämmande.
Det är länge sen nu. Jag har nog tappat räkningen men vi närmar oss tjugo år. Jag vet inte riktigt. Minns när det hände men kan inte sätta fingret på datumet.
Vilket är lite märkligt eftersom jag minns det som om det hände för några minuter sedan. Den omvända frälsningen. När universum plötsligt blev tomt. Insikten att upplevelsen av buzz, närvaron och samtalet plötsligt tystnade. En tystnad som började utifrån och liksom sipprade in i varje atom.
Sen var det över.
En tystnad som stannat kvar.
Ingen har nog egentligen frågat hur det kändes. Vad jag tänkte där och då. Hur jag hanterade det.
Jag är inte helt säker om jag ens funderat över det. Det är liksom så många komplicerade känslor som ryms inom det här. Förvåningen övergick till förvirring, skräck, vilsenhet men ibland glimtar av lättnad. Sen skam.
Saknad och sorg. I början nån form av reflektioner av tro; en bön om att kunna tro igen. Som aldrig blev besvarad. Tystnaden fortsatte.
Men känslorna då. Vad var det?
Skräck – vad skulle jag göra nu? Jag var präst. Jag hade ett kall. Jag var visserligen sjukskriven. Sen ett bra tag. Men jag var präst. Studier, kall, övertygelse. Vad skulle jag göra med det nu? Vad kunde jag och vad skulle alla säga, och vad skulle vi leva av?
Lättnad – den känsla som jag kanske förstod mer efter några år. Min gudsbild var ganska divergerad – en mängd lager på lager av olika ibland gravt motsägelsefulla gudsbilder. Inte så lite ibland påverkad av att leva med en psykiskt sjuk mor som ensam i syskonskaran och självklart ekon av en bakgrund i både frikyrka och den gudsbild som skapades av några år runt Livets Ord. Men ovanpå den gudsbild som jag ville tro på, befrielseteologin, liberalteologin; och den bild jag kunde bygga under studierna. Alltid en spänning, ett sorts janus-ansikte.
Skam – att jag pratat, predikat, själavårdat. På en grund som jag inte längre trodde på. Som inte längre fanns för min del. Människor som litat på mig, som funnit nåt i allt det där. Som jag nu helt plötsligt inte längre kunde säga var sant. Jag hade inte ljugit men ändå så var det ju en lögn. Mitt ansvar för andra som jag lovat i prästlöftena. Vad var de värda nu?
Så den ständiga känslan: att nåt fattas. Den går inte över. Vet inte om det längre handlar om Gud – kanske mer att ha nåt att tro på. Nån form av fokalpunkt, baston för resten av stycket, kärna att bygga runt. Jag bytte inte ut Gud mot nåt annat. Som om min själ blivit vaccinerad mot att hålla försant. Ett sorts vacuum i själen. Tomheten och tystnaden.
Hur känns det? Hur mår du?
Kanske inte det man frågar när någon förlorat Gud. Men kanske borde man.
Annat i samma ämne: