De första tonerna av ”40”. Jag gick i regnet och tårarna rann. Ett perfekt slut på de 24 timmarna som jag fått umgås med Bono. 40 kapitel, 40 sånger. Som är en enda berättelse. En berättelse om ett band, om en människa och på nåt sätt en berättelse som också blir en berättelse om mitt liv.

När nyheten om att Bono skulle släppa en bok var jag snabb att förhandsbeställa den. Första november kom den. Men jag insåg snabbt att ljudboken var något helt annat. Inläst av honom själv. Med outgivna bitar av sångerna.

November. Den månad som är värst. En månad jag gruvar mig för. Nu fick en bok bli min livlina, min flytboj, mitt vapen i fajten mot demonerna. En bok om nåt som berört mitt liv.

Det är nästa år fyrtio år sedan jag köpte skivan War. Efter att sett dem på en sån här tysk maratonrock. Sett dem på en liten TV på övervåningen av Ållestavägen. Mitt Cedarwood Road. Ett hem men som började bli något annat.

Historierna avlöser varandra och han är en berättare. Inte en författare utan en berättare. Hans röst förändras hela tiden. Han härmar kända personer, man. hör hans leende när han är stolt, ömheten när han pratar om Ali och kärleken till de andra bandmedlemmarna. Ilskan, sorgen, glädjen, beslutsamheten. En obändig vilja att berätta.

Novembersnö, novemberregn men också novembersol. Vi vandrar genom mer än fyrtiofem år. Med sorgen hand i hand med viljan att både bli sedda och att förändra. Mödrar, fäder, vänner och kärleken. Ilskan, självhävdelsen, passionen och allt det där. Det där som gör oss till dem vi blev. Ibland tappar jag andan. Stannar till. Som om jag är på flera ställen samtidigt. Där jag är, där jag var och samtidigt: vad jag blivit. Vart ska jag nu?

Minns varje gång. När de burit mig, räddat mig: en del av livet som jag ändå lyckats att leva. Trots allt. Mot många odds: både mina egna, andras och såna man inte kan påverka. På bron. När mörkret var som mest kompakt. En sång som fick mig att klättra ner. Gå vidare.

Den där förmiddagen med Villiam i vagnen. Snöslaskigt, Thorn spelar musik och jag hör ”Beautiful Day” för första gången. Tar upp honom och dansar lite. Han som fått all musik från alla håll i sitt DNA, i sin existens.

De var med i varje timme där vi kämpade mot och för. En del av teologin som växte fram. Amanda som dansade i Jennys mage så hon fick gå ut. Varje kväll vi spelade With Or Without You för det växande livet i magen. Konserten när jag inte hittade biljetterna.

Och glöm inte ZooTV på Globen. Eller varje gång The Edge börjar Where The Streets Have No Name och oavsett var så börjar rummet att röra sig i takt eftersom alla hoppar. Varje morgon jag köade för att vara först att köpa skivan: Joshua Tree, Achtung Baby. Hoppet när tron försvann: i en enda textrad från Mofo.

När jag låg på golvet och bara väntade på att få ge upp när allt gick sönder. En vacker sommarväg och ensam i bilen. När jag hade med mig en bild på Larry Mullen Jr till frisören. Alla gånger jag spelat och sjungit Running To Stand Still, gnetandet att spela trumkompet till hela War.

Vi växte tillsammans. Vi blir gamla tillsammans. Åldersmässigt, livsmässigt och musikmässigt.

Förlusterna, rädslan, framgången, kampen, kärleken. Bono med sina och jag med mina. Och så Gud. Från den brinnande till den introverta tron. Och för mig oförmågan. Det som ständigt drar och sliter, vänligt puttar. Jag avundas honom, att ha kvar det jag förlorade.

Den teologi han beskriver är min teologi: skeptisk mot en kyrka av sten och dogmer istället en resa, en färd och en handling; och när han rakt av beskriver kärnan i befrielseteologin ser jag mig i prästkragen. Den där oförklarliga saknaden.

Vit flagga. Överlämnandet till det vi blev. Smärtan inuti den unga själen som övergått till smärta i gamla slitna kroppar. Vågorna som stillar sig. Resan närmar sig målet.

Den där 13-åringen som övertalade sin frikyrkliga mor att få köpa en skiva som hette War. 30-åringen som spelar Running To Stand Still under en gudstjänst. Den här 52-åringen som de sista dagarna i november andas lättare. De blir ett. Och att det där bandet, den där sångaren – berättaren – igen dykt upp när de som mest behövdes.