En sorg

Tar en paus och läser stiftssidorna från Västerås stift. Självklart är det hela domkapitelgrejen som spökar.
Förutom att hitta en grej om mig (*ler*) i nummer 13-07 (Kyrkans Tidning kör fortfarande ett gammalt frames-system) så läser jag i nummer 2-07 om präst- och diakonvigningen i vintras då bl a Martha Axner vigdes. Självklart startar det en jävla massa tankar.

Det här är en viktig punkt i era liv, har domkyrkokaplan Lena Lindholm Sköld sagt. Det finns ett före och ett efter. När ni går ut igen från kyrkan har det hänt något. Precis som i dopet eller vigseln.

Och så var det ju. Det var stort – det var … jättestort. Jag och HS vigdes samtidigt. Jag till präst, hon till diakon. Det hela skuggades (självklart) av att min sjuka morsa försökte vända allt ljus på sig själv men det var ändå målet. Så lång tid av förberedelse, tankar, bön och tvivel. Fem år på universitetet (HS fyra), ett år på Pastoralinstitutet (Ersta för HS). Och nu där.

vigningenphotoalbum.jpg

Biskopens hand på ens huvud. Stolan läggs över nacken, mässhaken hängs på. De yttre tecknen på att man är en del av ämbetet – rätten att utföra kyrkliga handlingar, rätten att celebrera sakramenten. Jag minns det.

Det är en sorg1. Jag har bearbetat den i flera steg. Men det är en sorg – sorg över att drömmar inte blev till verklighet, sorg över hoppet som försvann, över tro som inte längre finns kvar. Sorg över en del av identiteten som från och med nu är aska.

  1. En del kommer säkert mena att “va fan – det var ett jävla tjat. Men det är min blogg och det är min sorg. Om man förstår människans psyke förstår man att en person kan sörja även det som han/hon valt att lämna. Det är komplicerat och det är synnerligen svårt att förstå för utomstående. Men det är bara att göra något annat istället för att läsa. []