”The ultimate tragedy is not the oppression and cruelty by the bad people but the silence over that by the good people.”

De orden skär i en idag. Normaliseringen av det mörka, det onda går i turbofart. Det som för några månader sedan var självklart: att inte tillåta omänskligheten ta plats har nu vänts till något som företag, organisationer och partier som väljer att just göra det.

”I refuse to accept the view that mankind is so tragically bound to the starless midnight of racism and war that the bright daybreak of peace and brotherhood can never become a reality… I believe that unarmed truth and unconditional love will have the final word.”

Kärlek handlar inte om att avgränsa. Men med andrum, kulturdefinitioner och hårdhänthet mot en av dessa minsta så är det en annan väg som väljs. Och orden stockas i halsen. Rädslan börjar att sippra in. Tystnaden börjar bli talande.

”Nothing in all the world is more dangerous than sincere ignorance and conscientious stupidity.”

Fienden är inom. Fienden är vår egen vilja till att blunda, välja att tro att det finns något som är bättre och sämre, välja att tro på de falska profeterna som driver hatets agenda. Det är svårt att tänka kärlek.

I have decided to stick with love. Hate is too great a burden to bear.

 

Fotnot: Den här texten var från början en Facebookuppdatering.