En jättelång text utan bilder om frihet, förbud men faktiskt också om kärlek

För mig har frihet alltid varit viktig. Frihet att tänka, frihet att känna, frihet att uttrycka sig. Den friheten har självklart begränsningar när den inkräktar på andra friheter men samtidigt: friheter måste ha porösa och tänjbara gränser. Det är något som på många sätt är en röd tråd genom mitt liv: från ungdomens anarkism, in i den liberala teologin och frihetliga socialdemokrater till dagens libertarianism. Inte för att styra utan för att jag tror att vi människor behöver mer frihet än vi behöver regler. Det är knappast lätt men civilisation byggdes på frihet snarare än på inskränkningar. Innovation kräver frihet snarare än färdiga tankekonstruktioner. Kommunikation har ett värde när det få vara fritt och inte begränsas oavsett.

Samtidigt kan jag se hur många personer som jag anser har ganska mycket huvud och åsikter jag delar nu börjar att föra fram tankar om avgränsning, begränsning och förbud. Många förbud. Förbud mot kläder, förbud mot mobiltelefoner hos unga, förbud mot tiggeri, hårda begränsningar av asylrätten, höggradiga avgränsningar av “svensk kultur”. Det skrämmer mig. Samtidigt så kan jag självklart ställa mig frågan: om de tycker så – varför gör inte jag det?

Jag vill inte påstå att jag är bättre än andra. Eller att jag nödvändigtvis använder fler perspektiv eller andra perspektiv* utan jag reflekterar över varför jag känner hela spektrat av känslor från förvåning till avsky runt många av de argument som framförs. Istället för – vilket säkert ibland skulle vara lättare eftersom jag förlorat några viktiga personer i allt det här – att s a s göra ett rationellt och (egoistiskt; min känsla) val att säga “ja jo, vi kan ju inte ta emot så många, och ja jo tiggeri hjälper ju ingen och det är inte snyggt för gatubilden, och ja jo, burkini är ju en symbol för förtryck osv osv. För jag kan förstå argumenten, i vissa kan jag se en viss logik.

Moral är något som jag känner många gånger är frihetens motpol. Inte förbud eller avgränsning – de är mer moralens konsekvenser. Jag är väl medveten om att moral egentligen har en icke-värderande definition men ett ord blir alltid betydelsebärande av där det mest används och det används mest av personer som anser att frihet inte kan ges hur som helst utan ska styras upp, ramas in och sättas i stram översikt av “kultur, samhälle, elit, [fyll i valfri hierarkisk moralplattform]”. Den moraliska majoriteten är inte bara en högerkristen galenskap – det är också något som dyker upp i varje samhälle.

Självklart – som libertarian och liberal så kan jag se att varje person har rätt till sin egen moral. Och varje människa har rätt att ifrågasätta andras moral. Men det är en del av friheten. När individuell moral blir till kollektiv norm så blir friheten mindre.

När jag var kristen och framförallt när jag var präst fick jag ofta Frågan. Den där ständiga frågan (nej, inte den om jag som präst får ha sex eller dricka alkohol). De som ställde den kunde uttrycka allt från djup oro till förväntan om att svaret skulle innebära att man kunde slå hål på min tro. Ni vet: teodicéproblemet. Den frågan. Den lilla frågan om hur en allsmäktig Gud kunde tillåta ondska i världen. Det svar jag brukade ge för oss tillbaka till tanken på frihet. Minns inte vem (kanske någon av mina teologvänner med bättre minne kan ge mig svar) som inom religionsfilosofin gav den bilden men så här: En allsmäktig gud älskar sin skapelse. Den (guden alltså) kan välja att skydda den genom att hålla koll på precis allt men frågan är då om skapelsen kan älska guden tillbaka? Eller så kan guden välja att den vill att skapelsen ska älska tillbaka och älska sig själv – och riktig kärlek kommer alltid ur det fria valet. Valet att älska – eller inte älska. Det ligger i allsmäktighetens natur att man faktiskt kan välja att avstå från makt – om det inte gick vore det en ganska keff form av allsmäktighet. Att dra sig tillbaka från sin makt innebär att guden ger friheten att älska genom att ge ett fritt val. Det innebär också att skapelsen får ta ansvar för sig själv, för att älska och vårda sig själv.

(Vän av ordning eller valfri militant ateist kommer nu påpeka att det inte hänger ihop om man då hävdar att bön fungerar osv men sorry, finns inget som säger att guden inte kan intervenera men väljer att göra det försiktigt för att inte riskera friheten. Typ så plus en hög andra argument men de får vara just nu. Jag tror ju inte ens på det längre liksom.)

För mig, när jag var kristen, var det omöjligt att se att en gud som älskar sin skapelse skulle förringa att ge skapelsen frihet. Det är en viktig del av kärlek: att ge frihet. Den delen har jag kvar. Gud behövdes inte i den algoritmen. Men människor behövs i den. Människor som tar sig friheten att älska istället för att hata, som tar sig friheten att inte vara rädda utan se möjligheter istället för att begränsa i skräck för vad som kan komma.

Så frågan är i en tid där många nu mer tenderar att uttrycka sig krasst och hävda att frihet bara kan få plats i de fickor som lämnas av moralen. Om vi snart inte behöver försöka som individer, som samhälle och som värld fundera över vad kärlek innebär och dra tillbaka den makt som förbudsstiftning ger. Att börja begränsa vårt avgränsande. Att börja fundera över om kollektiv moral gjort någon något gott någon gång.

Frihet alltså. Frihet är kärlek. Värd att värna. Genom att inte stänga in den utan låta människor bestämma själva. Förbud kommer inte förändra en kultur, bara begränsa och låta personer med än mer moral än frihet säga “se där, de hatar oss”. Frihet att välja även om det kan synas att det är ett dåligt val. Friheten att försöka leva. Friheten att be om hjälp.

Det finns inget värde utan frihet. Så tror jag, så tänker jag. Du behöver inte tänka så. Du behöver inte tycka som mig. Men jag kommer hävda att jag är fri att tycka som jag vill.

Så en liten fotnot: Flummigt – be my guest men du kan bara gå vidare. Fel? Ge mig argument men helst några jag inte hört ett par tusen gånger. Skippa att prata om ålder, vänstern eller så. Det blir liksom bara fånigt då jag är 46, inte vänster och har en hög med erfarenheter. Fånigt? Må så vara – jag är hellre naiv och håller fram frihet och kärlek.

*Sidospår: Ta 45 minuter och se och lyssna på Tricia Wangs keynote från årets The Conference. Den är lite så där omvälvande som keynotes kan vara på den konferensen.