Handtag klapp eller en svensk kyss på kinden…

Diskussionen om handslaget som uteblev (rubriken i princip snodd av KIT) är inte märklig utan snarare väldigt belysande. I grunden: Yasri Khan är politiker, han kandiderade till Miljöpartiets partistyrelse, han vägrade ta en kvinna (Ann Tiberg, van journalist som valde att göra ett bra journalistiskt jobb utan att döma) i hand och var rätt kass på att förklara varför utan att bli sedd som en ganska tyken kvinnofientlig traditionell islamist. Korkat och uselt hanterad kris, vilket för tillfället verkar vara en svårartad och snabb sjukdom som går inom det partiet.

Det intressanta är dock argumenten mot:

Att ta i hand är svensk kultur. Alltså ska alla göra det. Möjligen skulle man kunna säga att det finns en tradition i Sverige att hälsa med hjälp av ett handslag. Det är en vanlig form och anses härröra från den tid då folk hellre högg huvudet av varandra än samtalade. Om du hälsade med högerhand kunde du inte samtidigt dra ett svärd (en längre utläggning i Arnroths utmärkta KIT-artikel). Det fanns alltså en rent livsavgörande praktisk grund för handslaget. Precis som i många andra sammanhang blev det sedan internaliserat och själva den rationella grunden glömdes bort. Finns det idag någon anledning bortanför tradition och vana att ta varandra i hand? Kanske – då det fr a inom mer traditionella (manliga) sammanslutningar ses som en viktig symbol för att sluta ett avtal. Men generellt? Nej. Ingen som helst.

Man respekterar landets seder och bruk. Okej. Det är en ganska intressant argumentation eftersom den till 75 % kommer från personer som i andra andetaget anser att andra länders seder och bruk är förfärliga och borde förbjudas – eller åtminstone inte få influera svenskt modernt samhälle. Det sistnämnda tenderar dock räknas som nån sorts mytologisk femtiotals-enhetssamhälle men det är lite vid sidan av punkten. För visst – det finns en rationell vinst att göra med att respektera seder och bruk om man besöker eller flyttar till ett nytt land (eller by: ni skulle bara se hur det kan vara i Dalarna…) Vill du passa in så kan det vara smart att göra som folk gör mest.

Men det finns en problematik med det argumentet – det blir tvingande utifrån att de normer som gäller ska respekteras utifrån att de är internaliserade, inte nödvändigtvis bra, vettiga. Det man säger när man hävdar att en invandrare alltid ska respektera ett lands seder är också att om man själv var invandrare i säg Saudiarabien så skulle man respektera seder och bruk runt att kvinnor är nedtryckta, nedvärderade etc. Eller om man kommer till länder där det finns statlig rasism eller en folklig sådan så ska man respektera detta. Typ om du åkte till Sydafrika innan demokratiseringen så skulle man respektera apartheid. Assimilering handlar om att relativisera sina värderingar oavsett hur Widar Andersson än försöker göra det till en norm. Och om vi nu är nogsamma med att seder och traditioner ska gälla andra blir det knepigt när det å ena sidan är ok för kvinnor att inte ta i hand men inte ok om det är män som väljer bort det.

Återigen: det finns en rationell vinst att följa saker – inte minst som turist – eftersom det är bökigt att hamna i finkan eller få en smäll om man inte gör det men det är knappast så att det finns någon sorts rim och reson att vi ska gå omkring och ”respektera” normer, seder och bruk som vi anser vara fel, bryta mot mänskliga rättigheter.

Det är en del av den islamistiska hemliga invasionen. Men lägg av.

Kritiken mot Khan är precis som diskussionen om Kaplan ett beställningsjobb för att mörka Panama-krisen. Sitter foliehatten för hårt?

Är det därmed rätt av en person att vägra skaka hand? 

Det beror ju liksom på. Om det fanns en rationell vinst att göra när alla gick omkring med svärd att faktiskt skaka hand så skulle man väl idag säga att det finns en viss rationell vinst att inte göra det – om man inte gillar bakterier och virus. Generellt kan man väl säga att traditionen att skaka en massa händer egentligen är rätt äcklig. Du vet inte var den handen har varit innan.

Men de flesta ser det som en välkomnande gest och den är därmed viktig för att knyta relationsband. Så kan det vara, men det beror mest på vanan. Själva handlingen i sig har idag ganska litet värde.

Dock: när man ser på dagens diskussion så kan det finnas ett rationellt värde att skaka hand för en sån som Khan – helt enkelt just för att det är ganska dumt att skapa en snackis om det här.

Förutom det så är problemet inte ett ifrågasättande av seden utan upplevs (som KIT-artikeln ovan noterar att det inte behöver tolkas så) som att man värderar olika människor olika. Det är inte så att det i det här fanns en rationell anledning till att inte skaka tass utan en värderingsmässig. Enligt politikern så anser han att det är för intimt att skaka hand med en kvinna.

Här blir det liksom en reverserad problematik: oavsett hur han vänder sig så handlar det om att värdera kvinnor på ett annat sätt än män. Att hävda att intimiteten är icke-välkommen blir en värdering. Dessa två tillsammans gör att Yasri Khans vägran att ta en kvinnlig reporters hand faktiskt är mer än brott mot svensk kultur eller tradition – det är ett ställningstagande och en värdering av a) en annan person b) ett specifikt kön c) en icke-respekt för grundläggande överenskomna normativ som bygger på annat än en sedan länge internaliserad rationell handling.

Yasri Khans val att vägra att ta en kvinna i hand (men kan tänka sig ta en man i hand) bygger på tankar om kvinnors orenhet och/eller tanken på att män inte kan bärga sig mot kvinnors attraktion – och att kvinnor ska hållas från främmande män. Eftersom de inte har någon egen vilja när det gäller att välja vem man har sex med. Typ. Det är vad det här handlar om. Det är i samma härad som tanken om kvinnan som oren under menstruation, att tvinga kvinnor att inte träffa främmande män innan de är gifta, att tvinga kvinnor att bära heltäckande kläder (tvånget är problemet inte nödvändigtvis klädesplagget) osv.

Här kommer vi lite till pudelns kärna där mångkulturen och enhetskulturen snedtänder båda två. För att säga ”jag vill att man respekterar den kultur jag kommer ifrån” är ok så länge det inte samtidigt bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter som landet ifråga faktiskt bygger på. Men att hävda att ett brott mot svensk tradition av att hälsa med ett handslag är ett brott mot detsamma är bara korkat.

Bortanför det uteblivna handslaget så verkar Yasri Khan stå för ganska sunkiga åsikter om inte minst kvinnors rättigheter och lyfta fram värderingar som går emot andra demokratiskt givna normer. Men det har väldigt lite med själva handslaget att göra.

Uppdatering:

Diskussionen fortsätter och även om den kan ses som mer balanserad så tycker jag ändå att många förenklar det genom att anlägga metanivåer på den:

Halldorf menar att det handlar om intimitetsintegritet. Well, ja, kanske. Men det innebär inte att en politiker kan välja att inte följa en sedvanlig form av hälsning.  Fr a drar han så höga växlar på det att det blir lite surrealistiskt. Jo, vi kan visst gilla olika även om vi kan ha saker som vi tycker ”hör till” en svensk politikers roll.

DNs huvudledare väljer att anlägga en förmodat liberal metanivå och hävdar att allt är en privatsak. Vilket gör att de faller ner i ett moras av problem då de därmed hävdar att människors religiösa åsikter ska gå före vad de som de möter tycker och tänker. Det är knappast någon önskvärd väg att gå heller.