Åsiktskorridoren igen. Och igen.

Åsiktskorridoren är en seg myt. Den är missvisande, rätt märklig, ibland klart korkad och knappast produktiv vare sig för samtalet eller demokrati. Att skrämmas med åsiktskorridoren är lite som att skrämmas med ett spöke och att krossa den är lite som att vara Don Quixote och vilja döda jättarna som bara är väderkvarna.

Foto: Sarah Larsson Bernhardt
Foto: Sarah Larsson Bernhardt

Skrev om det tidigare när GPs ledarchef Teodorescu skulle till att “riva åsiktskorridoren”. Jag blir full i skratt över hela den minst sagt märkliga metadiskussionen. Nu har Eberhard, denne märklige läkare och psykiatriker, även dragit sitt strå till stacken och förklarat att “åsiktskorridoren handlar om skrämseltaktik” utifrån tanken att vi människor alltså är rädda för att inte vara bra nog.

För mig är det uppenbart att åsiktskorridoren handlar om en skrämseltaktik. Det handlar om att spela på starka känslor. Att få folk att känna sig elaka om de hamnar utanför det som är fint.

Exemplet han tar upp må vara ett bra exempel på när en vänsterinriktad skribent (@fvirtanen) använder känslomässiga argument mot en motståndare – i det här fallet min personliga favoritskribent @sakine. Så visst – jag skulle kunna tycka att “ja titta så jävligt det är” eftersom jag gillar Sakine Madons åsikter mer än jag gillar Fredrik Virtanens åsikter*.

Problemet för Eberhard är helt enkelt att han väljer att använda en bild som jag tycker är problematisk då den inte egentligen har bäring på verkligheten. Är det något man lär sig när man läser både beteendevetenskap men också som jag läst en hel del kateketik och pedagogik är att en liknelse måste på nåt sätt ha en logisk koppling till det den vill berätta om. Åsiktskorridoren är snarare en bild som skapats för att sedan trycka in en verklighet i den.

Hur kom det till? Enligt Språktidningen så kan man hitta det första offentliga avtrycket hos Norran i en ledare (tyvärr inte längre på nätet):

fantastiskt om en fungerande och flitigt trafikerad åsiktskorridor kan upprättas mellan folken i EU-länderna och parlamentets politiker.

Bilden har senare använts i meningen att det finns ett offentlig samtal som kan ses som en korridor och som kan vara smal eller bred. Språktidningen refererar professorn i statskunskap vid GU:

Åsiktskorridoren — det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd — är mycket smal i Sverige.

Fortfarande tycker jag själva grundbilden är knepig – en korridor är en dålig bild, och generellt tycker jag synen att det finns ett demokratiskt underskott i dagens Sverige är lite knepig. Aldrig har så många haft möjligheten att uttrycka sin åsikt. Men fortfarande – bilden handlar inte om att korridoren i sig är något som borde krossas eller som man skräms med. Utan det är en sorts värdemässigt neutral arena. Något som gillas av journalister som ser sig som de som ska bredda den.

Det har då förenklats ännu mer till det vi ser idag: en syn på en enda korridor som enligt fr a höger och liberaler används för att förklara hur vänstern försöker skapa en åsiktshegemoni (en märklig teori om man tittar både på gammelmedias ledarredaktioners politiska färg respektive aktivitet på sociala medier: det är knappast så att vänstern äger diskursen).

Det är ju helt enkelt ganska dumt. Det finns otroligt många åsikter som luftas idag. Det är knappast så att Anna Dahlberg på Expressen och Anders Lindberg på Aftonbladet tycker lika.

Så helt enkelt – det enda som åsiktskorridoren handlar om är människors ovilja till att inse att man om man luftar sin åsikt faktiskt kan bli kritiserad för den. Åsiktskorridoren som idé är en jäkla tuttefilt för folk som inte tål att bli motsagda. Eller som har åsikter som är så jävla dumma att de är rätt ensamma om dem.

Liksom att det handlar om att sanningen på nåt sätt är subjektiv: det en person tror på ska inte ifrågasättas usch nej. Varje människa har sin egen sanning och nåde den som kritiserar den med såna petitesser som fakta och logik. Block på direkten.

Det är imho de som lyfter fram åsiktskorridoren som många gånger minskar det demokratiska samtalet – både då det lätt hamnar i en metanivå (som den här bloggposten) och minskar den dynamik varje diskussion behöver: att personer kan kritisera en åsikt utan att anklagas för “pk-ism” eller “åsiktskorridor”.

* Som personer gillar jag dem båda. De har en skön stil, är grymt intelligenta och tror att en middag med dem skulle vara oerhört spännande. Jag har senaste åren bestämt mig för att väldigt strikt försöka hålla mig från att blanda sak läs åsikt och person. För jag tror det är där vi skapar det som sedan leder till krig och våld och demokratiunderskott. Plus att jag fått inse att jag ofta träffar människor som jag tycker har förfärliga åsikter men som är riktigt bra personer, och en del som jag delar åsikter med men som jag tycker är riktigt otrevliga. Alltså: sak och person är som olja och vatten.