Det är inte ett val – det är en sjukdom som dödar

20150122: @mymlan skriver en ledartext som är så pinpoint på vad jag skriver nedan:

klart är att många av dem som inte ser någon annan utväg än att ta sitt liv, hade överlevt om de fått rätt behandling i tid. Därför bör depression tas på samma allvar som andra dödliga sjukdomar, som cancer eller hjärtinfarkt. Ingen ska behöva vänta på hjälp. Och det krävs professionell hjälp. Många anhöriga skuldbelägger sig själva. Undrar vad de kunde ha gjort. Om de inte tillräckligt visade sin kärlek. Men kärlek botar depression lika lite som den botar cancer. Kärlek kan lindra, kärlek kan också motivera i stunden, men aldrig göra en sjuk människa frisk. Depression är en dödlig sjukdom, och som sådan bör den hanteras, och behandlas.

Självmordets själviskhet. Än en gång på tapeten efter Robin Williams död. Jag hittade en gammal bloggpost efter Johanna Sällströms självmord där någon förklarat att “så gör inte en mamma”.

Jag skrev:

De människorna har aldrig mött ångestens mörka hundar. De har inte sett panikens vidriga svettiga ansikte i spegeln. De har aldrig sugits ner i det avgrundssvarta – där inget annat finns än andetagen från demonerna.

Jag skrev om det i går: att vara deprimerad är inget som handlar om något annat än mörker. Det är inte rationella tankar och det är i grunden ett djupt egocentriskt liv – vilket inte innebär att det är själviskt. Man kan inte ta in andras känslor eftersom de egna håller på att kväva en, man kan inte ta in andras verklighet eftersom den egna verkligheten är en mardröm av mörker, ondska och fullkomlig skräck. Eller som i en riktigt bra bloggpost:

Suicide is a decision made out of desperation, hopelessness, isolation and loneliness. The black hole that is clinical depression is all-consuming. Feeling like a burden to loved ones, feeling like there is no way out, feeling trapped and feeling isolated are all common among people who suffer from depression.

Det finns antagligen ingen större grymhet än att då anklaga människor för att vara själviska (eller att försöka få en person att “gaska upp sig för så farligt är det ju inte”).

Jag är en av dem som genom livet fått kämpa med demonerna. Men jag är också en som förlorat personer genom självmord och därmed kan känna igen den andra sidan. Den sida som fullkomligt krackeleras av skuld, sorg och inte förstår någonting.

Man har alla frågorna men inga som helst svar. Sorgen är svårare många gånger: för personen gjorde det själv (jag undviker “valde” eftersom få upplever att man gör ett val i ett självmord: det är ingen återvändo när man väl står där – det enda man kan välja är att gå emot känslan av lättnad, och gå tillbaka till den kamp som man knappt orkar längre – livet och depressionen), för att det finns en tagg runt om man kunde gjort något och man blir lämnad.

För oavsett – den som är kvar blir lämnad. Det är också en viktig insikt. Det är inte själviskt att faktiskt känna att det är orättvist att bli lämnad, lämnad med obesvarade frågor och ett liv utan den som inte längre orkade. Det finns extremt liten själviskhet i ett självmord – men det finns sorg, saknad och smärta. Hos både den som dött och den som lever vidare.

Det som skrämmer mest är ändå inte den ibland frustrerande och upprörande nyfikenhet som kommer exempelvis av Williams självmord. Det är en del av människan att vara nyfiken – och det är en ganska normal sak att människor börjar att försöka utröna varför något skedde. Ett självmord är i grunden den djupaste ologiken. Livet och att leva är grunden för mänsklig existens. Döden är dess motsats och därmed inte något som i vår djupaste mänsklighet kan ses som normalt. Det är något vi alla får leva med. Samtidigt är vi människor extremt beroende av att vår världsbild, vårt existensiella livsrum inte har för stora hål, att det blir revor i väggarna eller att golvet inte är plant. Helt enkelt försöker vi ständigt hitta en förklaring till det oförklarliga. För annars hotas vår existens, vårt existensiella livsrum blir otryggt och osäkert.

Det som är mer skrämmande är personer som antingen väljer att göra illa – för man är så rädd för frågorna, och man är så rädd för empatin att det finns människor som hellre väljer att försöka skapa ännu mer smärta. De personer som har valt att göra det mot Zoe Williams är det lägsta av det lägsta. Men också att det fortfarande finns så många som väljer att skuldbelägga medvetet eller omedvetet både den som dött och de som finns kvar. Att det finns ett behov av att fundera över om det är etiskt rätt att berätta att någon tagit sig av daga.

Det jag önskar är nog att fler och fler kan landa i svaret att det är en sjukdom som dödar. Det är en sorts cancer i själen. Det är inte ett val och man kanske inte ens kan säga att man tar livet av sig. Utan man dör av depressionen. I år kommer närmare 1500 personer bara i Sverige att dö av psykisk ohälsa. Det är den fråga som behöver diskuteras nu.

Uppdatering: Vill addera två viktiga texter. Den första är Tanja Suhinina som skriver en text om vad som faktiskt är psykisk ohälsa och att vi som människor så sällan har möjligheten att se allt i sin kontext. Väldigt bra och viktig. Sen är det @mykola/you-probably-dont-understand-depression-bd23f0e95e7" target="_blank">en text som än en gång påpekar det komplexa runt depressionen. En text som fick mig att tappa andan för det var jag som kunde skrivit den:

Depression is the knowledge—the certainty—that Something Is Wrong. That it will Never Be Right. That you are Not Like Them.