Sorgens alla ansikten

Jag blir tårögd och ödmjuk inför styrkan hos Nina. Läs hennes “Jag skall försöka förklara“.
Som en del av er vet så har jag haft ett jobb tidigare som gjorde att jag mötte många människor i sorg. Det jag lärde mig i dessa möten var mycket – för aldrig är en människa så hudlös som när hon sörjer.

Något som jag ofta fick hantera, var människors oro för att upplevas som att de sörjde “på fel sätt”. För de kunde, beroende på situationen, ibland känna att det var skönt – om någon varit länge sjuk och det fanns ingen annan utväg. Ibland kände de inget alls – och det oroade dem. Många kunde nästan viska till mig, eller när jag och någon av de sörjande gått ut för att ta en cigg (jo, det fanns ett terapeutiskt värde i att som präst röka…) förklara att de var rädda att de höll på att bli galna. Eftersom de hade så många olika känslor. Många uttryckte sin förvirring över att de faktiskt kunde skratta – och funderade ibland om de faktiskt skulle tillåta sig det.

I all sorg som jag mött. Och så även i mina egna sorger. Så har det varit så solklart hur vi människor faktiskt hanterar kriser.

  • Chockfas. Kan gå över bara på någon timme men också ta mycket längre tid. Här är typiskt att människor gör saker som kan verka irrationella. Jag har träffat änkor som berättade att de valde att sätta en stor bulldeg direkt när de kom hem från sjukhuset efter att deras man dött, personer som gått ut och festat järnet som vanligt för att finna att dagen efter är ångesten sju gånger värre. För fast nummer två är
  • reaktionsfasen. Det är då det som många ser som “sorg” dyker upp. Tårarna, upplevelsen av att man håller på att bli tokig. Här är det viktigt att man får lov – och ger sig själv lov – att faktiskt reagera. Själv minns jag1 hur jag själv gick från chock till reaktion under någon timme då vår vän Lotta tagit livet av sig. Chocktiden hanterade jag genom att ta ledigt ett par dagar från mitt dåvarande jobb på psyk, ge mig iväg och leta upp den gemensamma vännen Micke och dra med honom ner på Café La Nette. Och där, under timmarna vi satt vid ett bord, rökte och var tysta så började min reaktion: bland annat tittade jag ut på gatan och blev förbannad för att folk rörde på sig, för att de levde vidare. För Lotta var död. Och dagen efter höll jag mig i mina svärföräldrars hus, ensam. Jag lyssnade på Art Zoyd, skrek åt Gud, förbannade allt, grät. Sedan började jag att skriva. Det var för mig att ta mig in i nästa fas.
  • Bearbetningen. En fas där sörjande måste få tjata. Berätta alla, för andra, ovidkommande minnen om den som dött. Få dryfta om och om igen saker som hänt. Som närstående till den sörjande är det extremt viktigt att faktiskt bara vara där och lyssna. Inte försöka att förklara eller säga att den som sörjer borde gå vidare. Det är en tid av ständiga tankar, ständigt behov av att få prata. Ofta beror det på hur svårt dödsfallet varit, i mening av oväntat eller ålder på den som dött och liknande saker, hur länge fasen pågår. Men den är extremt viktig. För utan den hamnar man i ett märkligt vacuum och kan inte gå vidare till
  • nyorienteringsfasen. Det är nu den som sörjer börjar se framåt. Fortfarande kommer de mörka stråken, och fortfarande kan det vara svårt men här börjar personen att “leva” igen dvs. snart se slutet på krisen. Det är en tid när många börjar att städa ur garderober eller sälja hus. På många sätt handlar det om att restaurera livsplattformen. Ett antal änkor har jag mött något år efter begravning och då har de börjat att gå olika kurser – för att bygga ett starkare socialt nätverk men också lära sig saker som deras män hade tagit hand om genom livet. En del änkemän har valt att gå matlagningskurser. Den här fasen kan vara den som är mest problematisk eftersom det finns ogina personer som anser att det är kränkande mot den som dött att den efterlevande “lever upp”. Inte sällan är det samma personer som antingen förklarat att den som sörjer borde gaska upp sig när hon eller han går igenom bearbetningsfasen – eller som har funnit sitt eget värde i att vara den starka i vänrelationen till den som sörjer.

Uppdatering: Schmut skriver om sorg.

Andra bloggar om: , ,

  1. Jag väljer att berätta om mig själv eftersom de personer jag mött i den här fasen bör slippa att bli omberättade. []