Jag älskar att jobba. Det kan nog de flesta som känner mig skriva under på. Eller snarare – jag knarkar kicken av att ha massor av saker att göra. Och eftersom vårt samhälle är uppbyggt runt lönearbete och jobb vs fritid så älskar jag att jobba. Jag mår bra av det.

För snart 12 år sen gick jag in i väggen. Det har jag skrivit om förut många gånger. Men det som hände var att jag helt enkelt inte kunde jobba mer. Det tog stopp, jag slutade trampa vatten, jag sjönk. Mörkret slöt sig om mig.

När jag läser Ulf Kristerssons uttalanden idag om att personer som är sjukskrivna för psykiska åkommor mår bra av att gå till jobbet blir jag fly förbannad. Förutom att han gör en oerhört märklig jämförelse av tid och att ha en somatisk sjukdom – och hur det fungerar för såna personer att gå till exempelvis andra jobb så är själva uttalandet om att frånvaro från jobbet är en större riskfaktor så vidrig att han borde skämmas. Att babbla om att sjuka borde ordineras att gå till jobbet några timmar är så verklighetsfrånvänt att det borde rendera inspärrning.

Har Ulf Kristersson någonsin känt att det är nog att försöka få ur benen ur sängen? Har hans inre totalt gått sönder av kaoset en depression skapar? Har han känt hur livet fullkomligt sugs ur en bara att åka till affären? Har han någonsin haft dödsångesten av en panikattack?

Om inte. Håll käften.

I mitt fall så fick jag hjälp och stöd. Och fr a kunde jag ligga på soffan, hitta en väg att hantera det jag blivit, sakta sakta klättra upp ur den djupa avgrund jag fallit i. Det tog närmare två år. Det tog många fler år att bli fullständigt frisk. Och fortfarande lider jag av men efter att bränt ut mig. Utan det – då hade jag inte varit tillbaka i arbetslivet. Om jag levt hade jag helt enkelt inte kunnat hitta den nya väg jag tog: från präst till reklamare.