När det brinner i förorterna

Händelserna i Stockholm kom mig nära i veckan när jag hängde ute på ett slott utanför Jakobsberg ett dygn (vilket i sig var surrealistiskt när man läste nyheterna om kravaller bara ett par rejäla stenkast från lyxrummet) och när jag skulle ta pendeln in till stan så möttes jag av en utbränd bil. En bild som var lite surrealistisk – det är något som man sett på tv-bilder från krig, från upplopp utomlands och nu mitt inne på en refug i Jakobsberg så stod den där. 

Den känslan tror jag driver mycket av den heta diskussion som sker just nu om de sk #sthlmriots – att det är surrealistiskt att bilar, skolor, bibliotek brinner, att folk kastar sten på poliser men också mot brandmän, ambulanspersonal och civila som anser att upplopp är fel väg att gå.

Diskussionen har hamnat i en återvändsgränd då den snabbt blev helt igenom politiserad: om du anser att det är fel att bränna bilar så är du höger och skiter i förorten – och om du anser att man måste förstå drivkrafterna är du vänster och stödjer att poliser och andra blåljuspersoner blir skadade. Mellanlägen finns inte. Rasister och övrig brunpolitiska anar morgonluft och tar över (eller skapar) grupper som “Vi som stödjer polisen i Husby” där mängder av vanliga svenskar går med utan att inse att de då skapar ett stöd för åsikter som den vanligtvis inte riktigt vill kännas vid. Rykten om hur utbrända bilar lappas visar sig vara fel.

Eller så är det så illa att 110 000 svenskar anser att det är ok att mena att kravallisterna borde skjutas.

Men självklart – AFA inser att en bra kravall alltid är en bra kravall och kopplingarna till vänsterextremister i organisationer som Megafonen är hela tiden närvarande: trots att de nu balanserar sina uttalanden. Polisen anklagas för att utöva övervåld (vilket säkert skett några gånger) och medierna anklagas för att orkestrera nya utbrott genom att uppmana till att ta bilder och filmer (vilket snarast verkar vara ett missförstånd).

Politiska ledarsidor visar knappast någon större balans och här hamnar man snabbt i samma envig som de politiska partierna – där man både använder sig av dåliga faktakontroller, anklagar varandra för att inte bry sig eller kritiserar samma metodologi som man själv sedan använder.

Höger vs vänster. Tröttsamt gammalt och meningslöst.

I grunden är det självklart så att det finns stora spänningar i förorten. Att det sker i de stora städerna är knappast underligt: gapen mellan de som har och de som inte har blir så synliga där. I en norrländsk by är skillnaderna mindre och fr a är främlingsskapet mindre än i storstäderna, och linjerna mellan vi och dem är väl utmålade i städer som ghettofieras. Att detta till slut leder till en frustration och som kan triggas av en händelse där det upplevda övergreppet (i det här fallet en polisskjutning i Husby) behövs ingen akademisk avhandling för att förstå. Men det innebär inte att det är en acceptabel förklaring.

Men att förstå är inte samma sak som att acceptera.

Något som är ohyggligt svårt: det tenderar alltid bara finns två nyanser i diskussioner. Man kan förstå varför det som sker sker – att det bygger på att droppen gjorde att glaset rann över.  Man kan förstå att det hela blir en sorts självdestruktiv rörelse där man bränner och rädar sina grannars egendom och trygghet. Det är inte rationellt nej, det är kanske inte fullt förståeligt utifrån ett logiskt tänk men knappast ovanligt. Eller ens konstigt. Att försöka förklara allt med att det är “andra” innebär inte bara att man försöker hitta logiska förklaringar till det som inte går att förklara logiskt men också att man förminskar grunden till det som händer – frustration, tristess. Låta något hända.

Så det går att förstå – men det innebär inte att det behöver accepteras. Att likställa förståelse med acceptans och stöd – eller att stödja kravallerna genom att säga att det är förståeligt är att underminera den demokratiska grund som vi ändå på nåt sätt vill stå på. Det är inte ok att bränna andra människors bilar. Det är inte ok att slänga sten på andra människor – även om de har uniform. Att låta förståelsen bli till ett stöd innebär att man dissar de människor som får sina bilar brända, som skräms ur sin trygghet i sina bostadsområden – och att man lämnar de som genomför kravallerna i en situation där deras handlingar anses som okej: hjältemodet sätts i en dunk med bensin.

Ett av de stora problemen i dagens läge är lika mycket den kravallartade diskussion som skapas som bränner varje möjlighet till konstruktivitet som att bilar brinner i förorterna. Det som behövs – och kanske det som sker pga kravallerna är en reell diskussion om hur strukturen kan förändras; frågan är dock om det är ett väldigt högt pris som nu betalas för att få till en sån diskussion. Igen.

Uppdatering: Den bästa texten skriven om upploppen har Sakine Madon skrivit idag: “Ni som förstör borde skämmas”. Viktor Barth Kron skriver också om att en högre grad av stadsfederalism skulle kunna lösa problem – helt enkelt att det ofta handlar om tillgång till makten. Tycker också Virtanens text är läsvärd även om jag inte håller med om Megafonens värde – alltför mycket pekar åt att de har en ganska klart politiserad agenda tyvärr.

Det som är markant är också tystnaden från Alliansens håll. Tittar jag på vilka som bloggat om Husby är det väldigt rött och svart (och alltför lite lila – tyvärr verkar administrationen av Politometern lagt av så jag står fortfarande som Övrig trots att jag bett om att bli satt som Piratpartist). Varför är det så? Är det bara korkade uttalande som det från Hanif Bali som dyker upp från Alliansen?