Vad var det/du hette nu sa du igen va?

Det är ganska många år sedan nu som jag var sjukskriven. Utbränd, utmattad, slutkörd ner i märgen. Vill man läsa så är postningar runt den 20-21 november bra tips här på bloggen eftersom det är nån sorts årsdag.

Idag är jag sen länge tillbaka. Minst lika mycket jobbar jag, men med andra saker, ofta minst lika stressad men äldre visare och förhoppningsvis har jag lärt mig något.

Det som många tror är att man inte får några men av såna saker (mer än fysiska och i mitt fall: lappkast i karriären som kanske kan ses som ett “men” :). Det är faktiskt inte så. En utmattningsdepression av den grad jag hade innebär att man förlorar viktiga ämnen i kroppen: noradrenalin och serotonin. De är till för att bland annat se till att hjärnan fungerar som den ska – signalsubstanser för att nerverna ska vara ok.

En lång tid med för lite eller en principiell avsaknad av dessa innebär att vissa saker slutar att fungera eller fungerar sämre. Själv kan jag inte säga att mitt lokalsinne är det som tagit stryk, som en del varit med om. Mitt lokalsinne är genetiskt uselt. Och generellt beror eventuella personlighetsförändringar snarare på vad man är med om, hur man utvecklas som person av olika erfarenheter snarare än av serotonin.

För mig är det minnet som fått ta stryk. Specifika delar av minnet. Namn och ord. Sedan jag gick in i (eller snarare körde dragster) väggen och under den tid som det tog att bygga upp depåerna igen så försämrades detta markant. Namn är helt meningslöst. Jag kommer oerhört sällan ihåg namn. Jag kan glömma bort namn på mina vänner, eller glömma efternamn. Tyvärr kan en del tycka att det är nonchalant, otrevligt men jag kan verkligen inte hjälpa det. Sjukt frustrerande i sociala sammanhang. Tack och lov för sociala medier där det finns avatarer att ta hjälp av, och när det gäller Twitter – handles är oftast lättare att minnas.

Sen har jag, som gammal copywriter, svårare och svårare att hitta vissa ord. Det här är lite mer komplext eftersom jag s a s “vet” ordet och jag “har det på tungan” men kan sitta länge och väl och leta efter det ändå. Det här är också något som försämrats under tid, vilket inte heller är något som man inser när man blir sjuk – att de men man får efter att ha kört slut på sig själv faktiskt består och kan bli värre. Det här innebär att jag ofta får sitta och leta efter ord när jag skriver, inte enkla utan mer de där orden som förut gjorde att jag blev kallad snobb och jävla akademiker. Såna ord som krävs för att specificera, definiera och skapa mer förståelse. Men också exempelvis när jag sitter och ska starta en app på datorn eller på iOS – och glömt bort vad det heter. Det här blir ett handikapp och självklart blir det inte bättre av att jag kanske inte lever ett rofyllt och avvägt liv nu heller.

Det är ingen vanlig glömska utan konstant närvaro av en frånvaro av saker som för andra är enkelt att hämta. Det är ödets ironi att jag som alltid arbetat med ord och med människor skadas just i de delarna av hjärnan. Det är ett handikapp men jag kan leva med det. Precis som med en accelererande tinnitus så lär man sig att hantera det, leva med det, hitta sätt att komma runt problemet. Det är lite likt tinnitusen då det ibland blir frustrerande hur det aldrig slutar att vara ett problem men genom coping-metoder fungerar man vidare.

Men jag har tänkt att jag nog kanske ska skriva om det, ifall nån undrat om man träffat mig eller funderat över varför jag ibland får dröja med svar på frågor online. Jag sitter helt enkelt och rådbråkar, söker med semantiska gåtor eller efter relaterade termer för att hitta namn, ord och termer för att kunna kommunicera. Det innebär självklart att det går åt lite mer energi, jag behöver använda mer tankemöda för saker andra lätt plockar upp ur minnet.

Det var typ det jag ville säga. Nu ska jag starta… eh… få se nu.. det där programmet som man använder för att göra sidor med… Adobe… Indesign.