Sällskapet – ännu ett bevis på ett märkligt 2013

Jag har sagt det förut och säger det igen: 2013 måste vara det märkligaste musikåret på mycket länge. Och det gäller nog mest för oss som, well, är lite till åren komna. För det dyker upp nya skivor från band som man trott försvunnit, skivor som är just så där bra som de tidigare var. Jag har skrivit om Bowie tidigare – en overkligt bra skiva, om DM vars Delta Machine är sjukt bra, och sen har vi Suede som plötsligt blir Suede igen. New Order lyckas bli någorlunda vänner igen och släpper en skiva, syskonen i Knife tar på sig maskerna och levererar skrammel.

Och nu senast Sällskapet – Hell, Ossler och (bland annat) Thåström. Deras Nowy Port är ännu mer av allt, mer vacker, mer lågmält skrämmande: det är musik för en samtid; bortom de glättade reklambladen av nutid. Det är skitigt, det är musik som bygger en väntan som inte är förväntan utan känslan av att vänta på slutet. Det är musik som skulle kunna finnas vid sidan av en William Gibson-roman, det är genomgående en känsla av att vara instängd i ett dockskåp av galenskap med en galen clown som spelar på att ett positiv.

Förutom Thåström så känns Bruno K Öijers närvaro relevant – eftersom dräkten han bär bygger bort lite av hans rösts patetik. Konstansen i att låta Anna von Hausswolff ur djupet bygga en känsla bygger mer av skräckkänslan.

Sällskapets skiva blir en fascinerande resa tillbaka. Till Bowie. Till en eftermiddag på tidigt åttiotal när jag låg på golvet uppe i vardagsrummet och lyssnade på Heroes. För det är samma känsla här som på den skivan. Den skiva vars konvolut återanvändes av Bowie i år.

Nu visar det sig också att Nine Inch Nails kommer åter. Tills dess är mitt tips att lyssna på How To Destroy Angels.

Post #083 i #blogg100