En REVA i Sverige

Jag har följt REVA-debatten. Den är i grunden ganska enkel: staten väljer att på ett flagrant sätt kränka många personer genom att utgå från deras härkomst för att hitta papperslösa. Det är inte svårare än så – staten gör samma sak som bussbolagen gör. Det finns visserligen någon sorts rationalism i det de gör – vi har inte fri invandring och det finns personer som inte har uppehållstillstånd, sökt asyl eller medborgarskap. Fine. Det gör det inte mer rätt att utgå från hur en person ser ut. Så det är helt enkelt inte så svårt. Det är cyniskt att välja en sån hög risk för vad vi kan kalla collateral damage.

Idag fick jag höra om en kvinna. Hon har bott i Sverige i fyrtio år. Hon har arbetat inom en högteknologisk industri, högt uppsatt. Hon är svensk. Precis som hela hennes familj. När hon åkte iväg på en weekendresa med en väninna till ett grannland gjorde hon det som medborgare i ett EU-land. På väg hem blir hon stoppad, ifrågasatt, urplockad ur kön till flyget och får genomgå förhör om var hon varit, vart hon ska och hur länge hon tänkt stanna. Stanna? Hon är hemma! I den stad där hon bott hur länge som helst. För nej, hon ser inte svensk ut. Hon är en vacker kvinna född i ett annat land för mer än 60 år sen. Därmed är det enligt REVA rätt att hon får skämmas när de andra får vänta på henne, att hon blir djupt kränkt att bli ifrågasatt, att hennes nogsamt packade väska blir genomsökt och att hon inte får en ursäkt när det uppdagas att hon är minst lika svensk som tulltjänstemannen.

REVA innebär att vi går tillbaka till en form av institutionaliserad rasism. Där vi separerar medborgare baserat på utseende. Det är ett misstänkliggörande som baseras på hur någon ser ut. Det är oavsett sin rationella bakgrund en tillbakagång och då det är statligt sanktionerat blir det enklare för alla att börja segregera personer utifrån deras härkomst.

Det är ett Sverige som inte ens behöver SD för att plötsligt blivit otäckt.

Post #062 i #blogg100