Minnena börjar blekna sakta

Jag hade mer eller mindre glömt bort den här dagen. Det är elva år nu. Förra året blev någon sorts slutpunkt. Det är länge sedan jag stod utanför Borlängehälsan med papperet i handen. Det är mer än ett decennium sedan jag fick rensa min kalender från dop, begravningar, möten, gudstjänster, samtal och bara gå hem och lägga mig.

Sen dess har jag hunnit både starta eget, vara delägare i två byråer, skapa en föreläsningskarriär, varit med om en helt fantastisk sociala medie-revolution inom i princip alla segment i samhället. Det är elva år sedan jag började blogga.

Minnena börjar blekna sakta, ärren finns kvar men de går att leva med. Jag kan fortfarande sakna vissa saker – både i tron och att vara präst. Jag kan sörja så många saker som gått fel den långa vägen till hit.

Men jag överlevde. Jag reste mig sakta. I år har varit ett annorlunda år. Landat. En ny karta, en kompass. Börjat förstå och börjat minnas mig.

En av de sånger som de där åren tillbaka betydde mycket är Tomas Andersson Wijs (@anderssonwij) “Ett helvete i taget”. Det finns så många bottnar, så många valv i texten för mig.