Om brott, straff och ett samhälle som gått havoc

Följer man både diskussioner och ser nyheter inser man att vi idag har ett tvärtom-land. Några viktiga principer för demokrati och civilisation är idag i sin motsats. Det är kanske mer skrämmande än många andra saker.

Proportionalitetsprincipen

Ett straff ska stå i proportionalitet med brottet och ett ingripande i proportionalitet gentemot straffvärde. Så bör det vara. Så är det inte.

Det senaste exemplet är hur Västtrafiks biljettkontrollanter sätter sig på en kille som inte betalat biljett och inte vill identifiera sig. Fyra stycken vakter trycker ner killen. Tittar man på filmen minns man Osmo Vallo som dog och då av polisen som gjorde samma. Proportionaliteten i våldet är alltså gentemot brottet att inte betalat 24 kr för en biljett respektive boten på runt tusenlappen.

På samma sätt kan man diskutera synen på exempelvis Israels rätt att försvara sig (R2P-principen i FN-fördraget) där proportionalitet inte är så intressant för vissa.

Om vi hamnar i den situationen där vi väljer bort att se övervåld som ett problem respektive att principen får gå före säkerheten och i vissa fall före människoliv är vi på ett sluttande plan.

Oskuldspresumtion

Rätten att bli betraktad som oskyldig tills motsatsen är bevisad är en portalparagraf i modern straffrätt. Dock inte i folks medvetanden längre. Idag ser vi snarare motsatsen: du är skyldig tills du bevisat motsatsen – och eftersom människor gärna tänker “ingen rök utan eld” så är du nog skyldig ändå. Oavsett vilket brott det handlar om så ska detta gälla men gör det inte. Fr a har media valt att hårt anklaga personer på ibland vaga grunder – en anklagelse som blir en dom.

Att ha avtjänat sitt straff

I vanlig civiliserad rättssyn är en person som har avtjänat sitt straff att betrakta som oskyldig. Det är helt enkelt för att straff också handlar om att skapa möjlighet till förbättring. Det är något samhället idag valt att strunta i. Är du en gång dömd så är du dömd för resten av livet och att anses som skyldig i en evighet. Diskussionen om dödsstraff blir rätt meningslös eftersom det här skapar ett livstidsstraff där du aldrig kan förbättra, förändra eller skapa ett nytt liv utan att konstant anses som skyldig.

Problemet ligger mycket i att oavsett om rättsväsendet fortfarande ser till att förhålla sig enligt principerna så är det inte där du döms utan i människors ögon. När media väljer att gå enligt pöbel-metodiken skapar det en situation som borgar för synen att det är ok med övervåld, att samhället är otryggt och därmed ska alla som begår brott aldrig bli fria från detta och att bara misstankarna är ett bevis nog för att ett brott är begånget.

Är det verkligen det samhälle vi vill ha?