Jag har valt att tro på Ola Lindholm och jag väljer att fortsätta tro på att han inte medvetet pudrat näsan. Men hans hantering av frågan är sjukt märklig: den var märklig redan då men nu verkar han fullkomligt tappat koncepterna.
I rätten väljer han att hålla tyst om hur han skulle fått i sig kokain utan egen förskyllan men hänvisning till att medier kommer att hänga ut hans privatliv. Han väljer sedan att ställa upp i nya programmet Hübinette och har en minst sagt aggressiv inriktning mot medierna men förklarar ingenting om hur det kommer sig att han inte tagit kokain men ändå har fått i sig det. Han vet hur det gått till men kommer inte berätta det – vare sig för rätten eller för media.
Hela Lindholmhistorien är lite smått unikt redan från början där han skapar en blogg för att försvara sig. Och det fortsätter att vara helt unikt genom att han gör en surrealistisk krishantering nu när rättegången varit och i väntan på dom.
Mitt problem med hans Wild Crisis Management är:
- Han väljer att försöka göra sig till ett offer för “de onda medierna”. Dels blir det lite gråtmilt av en person som själv använt sig av dem för att skapa sig ett personligt varumärke. Hans svepande och ospecifika kritik av mediedrevet ger knappast det genomslag han hoppats på. Jag skrev själv om det jag tyckte var dålig etisk hantering i samband med polisinsatsen mot honom men det som han försöker nu är bara…konstigt. Medierna har en inneboende logik – den går inte att förändra bara för att man nu är utsatt för dess baksida.
- Han verkar inte förstå att han som offentlig person faktiskt i det här fallet inte kan hävda privatliv – det är något han inte kan slå på och av lite som det faller honom in. Att exemplifiera med Plura-händelsen blir märkligt och där han väljer att hänga ut Plura i sin tur (jag hade exempelvis inte läst de artiklarna). Ola Lindholm försöker att på något sätt skapa en sorts frizon där medierna bara är till för honom när han behöver dem – inte att faktiskt jaga nyheter även om de är om en eventuellt knarkande programledare för barn-TV och redaktör för en barntidning.
- När nu hans viktigaste insats är att skydda sitt privatliv och att han förklarar att “telefonerna snart kommer börja att ringa” eftersom det här kommer att gå över: varför väljer han då att vara med i Hübinette och sen även i morgondagens upplaga av Medierna? Hans Don Quixote-komplex verkar vara hans största problem.
- Han väljer att förklara att han ångrar sig att han gick på fotboll den dagen: alltså att han blev fast. Istället borde han gått på cirkus med sin son. Om vi ponerar att han blir dömd för narkotikabrott utifrån att poliserna uppfattade honom som påverkad och att han hade restprodukter i urinen så kan man lugnt säga att hans gloria som barnens väktare faller på sned: han skulle hellre tagit sin son på cirkus påverkad än att bli fast av polisen på en fotbollsmatch påverkad?
- Han väljer att totalt måla in sig i ett litet litet hörn och blir därmed oerhört utsatt: om någon kommer fram med bevis på att han tagit kokain medvetet faller hela hans försvar och hans frontalangrepp mot media blir ett patetiskt försök att skydda ett lagbrott (att jag tycker att det är konstigt att kunna bli dömd för narkotikabrott genom att det hittas restprodukter är en annan diskussion) och hans förtroende blir totalt nollat. Att välja tystnaden innebär att sanningen skapas någon annanstans – det är inte medielogik utan djupt liggande mänskligt beteende för att skapa ordning i sin världsbild – vilket gör att han totalt tappar kontrollen över det.