Jag har valt att tro på Ola Lindholm och jag väljer att fortsätta tro på att han inte medvetet pudrat näsan. Men hans hantering av frågan är sjukt märklig: den var märklig redan då men nu verkar han fullkomligt tappat koncepterna.
I rätten väljer han att hålla tyst om hur han skulle fått i sig kokain utan egen förskyllan men hänvisning till att medier kommer att hänga ut hans privatliv. Han väljer sedan att ställa upp i nya programmet Hübinette och har en minst sagt aggressiv inriktning mot medierna men förklarar ingenting om hur det kommer sig att han inte tagit kokain men ändå har fått i sig det. Han vet hur det gått till men kommer inte berätta det – vare sig för rätten eller för media.
Hela Lindholmhistorien är lite smått unikt redan från början där han skapar en blogg för att försvara sig. Och det fortsätter att vara helt unikt genom att han gör en surrealistisk krishantering nu när rättegången varit och i väntan på dom.
Mitt problem med hans Wild Crisis Management är:
- Han väljer att försöka göra sig till ett offer för “de onda medierna”. Dels blir det lite gråtmilt av en person som själv använt sig av dem för att skapa sig ett personligt varumärke. Hans svepande och ospecifika kritik av mediedrevet ger knappast det genomslag han hoppats på. Jag skrev själv om det jag tyckte var dålig etisk hantering i samband med polisinsatsen mot honom men det som han försöker nu är bara…konstigt. Medierna har en inneboende logik – den går inte att förändra bara för att man nu är utsatt för dess baksida.
- Han verkar inte förstå att han som offentlig person faktiskt i det här fallet inte kan hävda privatliv – det är något han inte kan slå på och av lite som det faller honom in. Att exemplifiera med Plura-händelsen blir märkligt och där han väljer att hänga ut Plura i sin tur (jag hade exempelvis inte läst de artiklarna). Ola Lindholm försöker att på något sätt skapa en sorts frizon där medierna bara är till för honom när han behöver dem – inte att faktiskt jaga nyheter även om de är om en eventuellt knarkande programledare för barn-TV och redaktör för en barntidning.
- När nu hans viktigaste insats är att skydda sitt privatliv och att han förklarar att “telefonerna snart kommer börja att ringa” eftersom det här kommer att gå över: varför väljer han då att vara med i Hübinette och sen även i morgondagens upplaga av Medierna? Hans Don Quixote-komplex verkar vara hans största problem.
- Han väljer att förklara att han ångrar sig att han gick på fotboll den dagen: alltså att han blev fast. Istället borde han gått på cirkus med sin son. Om vi ponerar att han blir dömd för narkotikabrott utifrån att poliserna uppfattade honom som påverkad och att han hade restprodukter i urinen så kan man lugnt säga att hans gloria som barnens väktare faller på sned: han skulle hellre tagit sin son på cirkus påverkad än att bli fast av polisen på en fotbollsmatch påverkad?
- Han väljer att totalt måla in sig i ett litet litet hörn och blir därmed oerhört utsatt: om någon kommer fram med bevis på att han tagit kokain medvetet faller hela hans försvar och hans frontalangrepp mot media blir ett patetiskt försök att skydda ett lagbrott (att jag tycker att det är konstigt att kunna bli dömd för narkotikabrott genom att det hittas restprodukter är en annan diskussion) och hans förtroende blir totalt nollat. Att välja tystnaden innebär att sanningen skapas någon annanstans – det är inte medielogik utan djupt liggande mänskligt beteende för att skapa ordning i sin världsbild – vilket gör att han totalt tappar kontrollen över det.
Emanuel Karlsten har ungefär samma frågor även om han tyckte det var rätt bra. Själv blev jag mest beklämd över att ingen verkar påpekat för honom att det här är den sämsta taktiken han kunde välja. Det var som att se en olycka ske mitt på bästa sändningstid (ok, de hade Sveriges minst sagt märkliga San Marino-match att fightas mot).
Den värsta delen i hans val att vara tyst om vad som faktiskt hänt tycker jag är att han faktiskt väljer att vända ryggen till alla de barn som trott på honom när han skrivit öppet brev på KP-webben. De behöver få en förklaring. De behöver få veta om Ola ljugit och faktiskt tagit knark – från honom och där han kan be om förlåtelse. De skulle ta det. Eller få en förklaring till varför han fått i sig knark – och då kanske lära sig att akta sig bättre. Istället väljer han att låta dem vara kvar i ovissheten. Det upplever jag som ett svek mot de som älskat honom och indirekt betalat hans lön. Det är pinsamt att han inte verkar förstå det.
Uppdatering: Fler har skrivit om det sedan den här posten publicerades. Paul Ronge gör en genomgång av de misstag han som kriskonsult ser att Ola Lindholm gjort. Det är en skola i krishantering (även om jag hävdar att det finns rätt mycket moralpanik i Sverige :)). Nils Holmlöv, också han PR-konsult menar däremot att utifrån Olas situation – där han inte längre har något att förlora då han redan blivit av med jobben – gör rätt i att vara tyst. Jag håller inte med: dels handlar det om ansvar som han fortfarande har som förebild, dels så är han ju inte tyst genom att han ställer upp inte bara på en utan (minst) två intervjuer om frågan. Sara aka Hedgehog känner stor sympati för Ola och beskriver sin “dröm” där just hans kamp för att återfå förtroendet från sina egna barn är viktigt. Själv tycker jag det viktiga är att han gör det både mot sina egna men också mot alla andra barn som litat på honom.
Uppdatering: Som väntat blev Ola Lindholm fälld för ringa narkotikabrott. Böter 1500 spänn. En fundering är varför han valt att så totalt sänka allt för den summan.