Döden på gymmet

Jag kommer dö på gymmet en vacker dag. Av tristess.

Jag tycker det är galet trist att träna. Väntar på den där “wow”-känslan som alla tjatar om. Att man ska bli kär i en viss muskel, eller bli hög av de kemiska substanserna. Va fan – jag tränar för att det sägs att det är bra att göra det. Jag tränar för att förhoppningsvis leva lite längre än annars.

Själv blir jag bara mer och mer less på att gå dit. Samma sak varje gång. Även om jag totalt struntar i det där programmet som min ohemult jobbigt pigga PT skapat. Orkar sällan med tjo och tjimmiga människor – särskilt om de försöker förklara att det är kul att träna.

Det kan ha med att jag än en gång gör något ensam. Jag sitter på tåg närmare 15 timmar per vecka. Ensam. Jobbar ofta ensam när jag är i produktionstagen. Så det är mest bara lite lätt isolerat även att träna.

Till på köpet har gymmet bytt namn. Svea Träningscenter var ok. Att det nu heter “Må bättre” kan få vilken varumärkesstrateg som helst att gråta. Eller vilja begå harakiri med träningskortet. Särskilt om man har betalt ett dyrt för det kortet. Och inte kan dra av det.

Fördelen är i varje fall att jag börjat hitta ett antal listor för träningen. Running, Strength och Calm. Eller fördelen och fördelen – utmaningen är att hitta perfekt musik för de olika delarna. Running börjar bli riktigt riktigt bra. Elaborerar fram låtar som fungerar att springa till helt enkelt. Och att använda vid roddmaskinen. Strength bygger på att det åtminstone ska vara riktigt bra musik i öronen – så jag inte försöker att avsluta eländet genom att självkrossa mig bland några vikter. Calm handlar om att hitta riktigt ambient och suggestiva låtar eftersom stretchningen är en unik tid för mig: jag kan bara ligga där och stretcha – inget annat.

Hur gör ni för att stå ut?