Transformation

Mickes text om att byta avatar har jag burit med mig sedan den dök upp på min radar igår. Den berör mig på flera plan.

Jag känner igen mig – jag har metamorferat mitt liv ett antal gånger och anar att jag inte är klar ännu. Insåg igår att den signatur som jag använder på min Ipad kanske inte bara var ett hugskott:

“in transformation in transmission”

För min del handlar det om en nästan timligt perfekt rastlöshet som kommer över mig – där jag känner behov av att förändra några livsbetingelser. Generellt så beskriver många som skriver om livstransformationer det som alltid positivt – en sorts konstant addition. En plus-buddhism som kan tyckas introvert på både gott och ont. Om all förändring är positiv? Jag vet inte – jag är mer defatistisk. Det som sker det sker.

Samtidigt kan jag inte specificera varje steg på samma sätt som @kazanorwicz gör: förändringen är mer processbaserad, diverse parallella händelser som omskapar grundstrukturen och sedan förs framåt i skov av större händelser.

Det är inte bara en positiv känsla – för det innebär alltför ofta att jag förflyttar mig och behöver börja om från början på olika sätt. Det tar kraft, tid och pengar och då påverkar det omgivningen negativt.

Jag tror det här också är en viktig sak att förstå i både det nya kommunikationslandskapet men också i stort både när det gäller hur en organisationsstruktur ska fungera – och även när det gäller samhällsstrukturen: en individ är i ständig transformation och det blir en startpunkt för hur strukturen runtomkring måste vara tillräckligt flexibel för att kunna förändras tillsammans med individen. På samma sätt måste man också inse att det finns tusentals “signaler” som påverkar individen i att välja väg. Teknikens utveckling är ett av de signalkluster som påverkar mest, tror jag.

Samtidigt – det gör alltid att vägen blir spännande.