Lucia idag. En minnesdag för en martyr. En otäck påminnelse om att det inte är så oerhört enkelt med konsekvens. Och att det finns olika sätt att bli martyr – genom att vägra eller genom att döda. Pacifismen mot våldet. Samtidigt så nära och så långt mellan. Lucia bringar ljuset medan en 28-åring från Tranås har valt att flytta in mörkret ibland juleljusen.

Dagens ljushuvud var inte Lucia utan Malin L som är ledarskribent på GP. Att missa att göra en liten enkel research på om SJ finns på Twitter eller inte är nog inte det smartaste som gjorts. Jag följde det hela under förmiddagen och uppdaterade kontinuerligt den minst sagt surrealistiska diskussionen som följde. Tycker hon tog det rätt bra ändå.

Jag reagerade mot vad jag tycker är ganska vårdslös hantering av sin ställning som journalist – och att om man väljer att vara så slarvig i sin research i det lilla: vad är det då som säger att man är mer noggrann i hetsen vid stora nyheter. För min del handlar det om det sluttande planet: och journalistisk trovärdighet. Något som vi sett de senaste två dagarna när det gäller bombdåden i Stockholm. Media valde att gå ut med saker som ännu inte var klara, med namn och bild innan gärningsmannen var identifierad. Vad hade hänt om det inte varit han?

Idag har det dock blivit mer och mer klart att det är den utpekade personen som faktiskt försökte sig på ett terrordåd. Gårdagens text gäller fortfarande: det är stor sorg att det faktiskt sker. Och att medierna frossar lite väl glupskt över nyheten. Samtidigt blir jag sorgsen och glad över att vi fortfarande har medmänsklighet kvar. Den här filmen visar både okunskap – eller oerfarenhet av terror – och vilja att göra gott. Visst är det snaskande men i det här fallet önskar jag ändå vilja se det goda som finns kvar. Och ilska över att – fan, kan vi inte få ha kvar det här? Per har skrivit en fantastisk text: naket arg och förtvivlad på så många sätt. Jag brukar ha lite svårt för den här Svenska Hjältar-galan men idag känns den rätt. Helt rätt.

Livet förminskas av våldet. Förminskas av att människor nu generaliserar islam till terrorism. Idag är det inte jag som behöver oroa mig för att någon skulle ta min rakade skalle för skinhead utan människor som är mörkhåriga med mycket skägg som får titta sig oroat omkring. Det är för jävligt. Att Mustafa Can ens ska behöva skriva en sån här text. Det här är vad SD vill, otäckt att en person som säger sig vilja ta ansvar försvarar idiotier. Att andra väljer att hylla dådet är för jävligt. Inte oväntat något av dessa saker – men för jävligt. Det här skapar bara underlag för en spiral av våld, hat och meningslöst lidande.

Sånt här gör mig glad mitt i allt det mörka. Det vanliga livet. Kärlek. Precis som att åka iväg och hämta sonens borttappade skor och se hans lättnad över att de dyra skorna kom till rätt trots sitt slarv. Att höra dotterns jollrande med katten. Och få irriteras över Carlia Bils obefintliga kundinsikt. Man behöver det lilla livet också – det som är vardag.

Så Malin Ls inte helt nyuppfunna ord ”vardagstwitter” tycker jag vi ska vara rädda om. Twittra lite vardag så att inte det bara blir det där stora ondskefulla som uppfyller oss och drar livslusten ur oss. Det är så vi i slutänden kan bekämpa mörkret. Med att tända ett ljus mitt i vardagen.