Ibland är ignorance bliss. Eller att för en stund slippa veta. Det var vad jag kände idag när jag insåg att jag först vid halv tolv nåddes av nyheten om bombdådet. Hade jag haft nyhetsflasharna igång på telefonen igårkväll hade jag nog antagligen inte haft lika trevligt på julfesten.
Två bomber mitt i Stockholm. För mig som rör mig just där flera gånger i veckan på min väg till och från stationen blir det lätt surrealistiskt. Och inte så lite oroande. Insikten om att vi haft rätt stor tur ännu en gång om det nu var ett terrordåd – och att det knappast är oväntat att det händer. Oönskat och för jävligt – men den chock som en del uttrycker är lite väl naiv. Framförallt är det inte första terrordådet: Västtyska ambassaden. För att inte tala om Palmemordet.
Man kan lugnt säga att svenska medier i princip vänt ut och in på sig själva i rapporteringen om bombdåden. Vill man studera hur dagens mediavärld fungerar så är det här ett bra case: det är Tranåsbor som får uttrycka att de tycker det är otäckt att gärningsmannen (antagligen) bott där, det är vittnen som berättar om explosionen, kompisar till den ännu inte officiellt utpekade gärningsmannen som får berätta om hans religiösa tro, bombexperter spenderar tid med att i tidningen gå igenom hur laddningarna var gjorda, det är ledarstick om att det måste reageras och det är ledarstick som försöker förklara. Det är idiotiska uttalanden från SD:are (vill man inse hur illa korkade SD:are är ska man läsa kommentarerna här //edit2013 verkar som hon gått över till spelande), korkade idiotier bland martyrwannabees och det träts om graden av terrorism. Sen träts det om Carl Bildts twittrande och divideras om mediernas rapportering.
Och Aftonbladet väljer att publicera en bild på den döda gärningsmannen. Uppifrån. Går över en gräns till när det gäller god smak. Trots att man på ledarplats menat att man måste besinna sig. Det är redan bestämt att det hänger ihop med de islamistiska terrorhot som kommit till TT. Trots att det inte finns några officiella sådana uttalanden.
Det är onekligen en sorg att se. De stora orden om journalistisk integritet och liknande blir luftslott en sån här gång. Problemet är att media (och vi som sedan refererar) blir terrorns nyttiga idioter. Terrorism handlar minst lika mycket om det som nu sker i Sverige; våldsam mediabevakning, allt annat styrs undan, och det byggs en världsbild som spelar såväl terrorister som andra mörkermän i händerna som att faktiskt döda och lemlästa. Rädslan som den massiva mediebevakningen skapar, den bild som målas upp i människors huvuden om terrorister som rör sig mitt bland oss och när som helst kan spränga sig själva gör jobbet. Terrorismens effektivaste vapen är människors fantasier som triggas igång av ett dåd. Oavsett om det här är ett terrordåd, eller om det är en ensam förvirrad människa som gått på myterna om martyrskap, eller bara är en vanlig simpel svensk missnöjd psyksjuk så är det terrorism eftersom vår frihet förminskas, vårt livsrum blir mindre tryggt. Och det är vi som förminskar det. Och använder dåd som detta för att också beskära andra friheter.
Ska vi vara tysta då? Nej. Men oavsett vad som händer måste man alltid fundera över konsekvenser: både när det gäller vilka skyddsåtgärder som skapas – och hur vi väljer att berätta och prata om det som händer. Problemet med journalistikens konsekvensneutralitet är att den en sån här gång innebär att man hamnar i en helt annat läge: där man blir en del av terrorismen. Ett mjölkande av händelserna innebär i slutänden att bomben fått en hundratusenfalt högre effekt – oavsett vad dess mål och mening var.
Terrorism handlar om PR. En galet otäck insikt för många av oss. Bomber på självmördare är i sig relativt ineffektiva – men spinnet av den, diskussionerna, medierapporteringen: det ger den makt som eftersträvas. Terrorismen eller den ensamma galningen blir symbiotiskt sammansmält med medierna.
Vad kan vi göra? Egentligen inget mer än att inse att mediebevakning alltid har konsekvenser. Det är ett högt pris vi betalar.
Uppdatering: Unni Drougge (@unnidrougge) skriver vad man känner:
@Unni