Om vi lämnar paradoxen som Wikileaks faktiskt visar (tidigare postningar här ochhär) i såväl min som många andras önskan om öppenhet kontra individens rätt till personlig integritet så kan man lugnt säga att det hela har det positiva delar. Det har onekligen visat upp ”bombhögerns” (underbart att det gamla skällsordet kommer fram igen) sanna ansikte. HAX samlar ihop några länkar och Copyriot beskriver ännu mer runt att de neokonservativas hybris, och det är onekligen den där gamla bombhögern som visar upp sig. Detta är något som också Skånskans ledare tar uppnär det gäller hur amerikanska myndigheters hantering av Wikileaks Jakob Applebaum som blev kvarhållen i flera timmar och förhörd, fråntagen sina mobiltelefoner och hans dator gicks igenom minutiöst.

Min något retoriska fråga om vad som faktiskt skiljer Wikileaks och FRA-lagen har fått Olofb att blogga om det – jag tycker det är en intressant postning som onekligen startade en mängd ytterligare diskussioner.

Martin Jönsson tar också ställning: läckan är ypperligt intressant och Wikileaks är som journalism borde vara mer. Han menar att det handlar om transparens.

Julian Assange, mannen som alltså vissa amerikanska politiker vill se kidnappad och kan tänka sig göra det även om det är på annat suveränt territorium, har själv uttalat sig runt det hela.

Missa inte hur Marcus Fridholm beskriver Wikileaks generella arbete. Det är mycket bra och pedagogiskt. Sen är det öppet för diskussion när det gäller att slutgiltigt definiera om vi nu fått en ”wikileaks”-journalistik.

Om jag ändå får fortsätta att vara lite motvalls, och även om jag sjunger med i hyllningskören ändå ifrågasätta så diskuterade några av oss också problemet med att Wikileaks riskerar att monopolisera whistleblower-marknaden. Är det en fara? Blir då Wikileaks en sån mäktig röst att den riskerar att dränkas av sig själv? Jag har ingen åsikt egentligen – det är bara en farhåga om att den som blir för stor tenderar att också bli mindre progressiv. Eller?