Idag har ett antal exempel kommit som visar på hur svåra stora skiften är, hur varje förändring i kultur, samhälle och värdering av en större magnitud orsakar smärta och stora motsättningar mellan de som omfamnar det nya och de som har svårt att hantera förändringen. Ofta handlar det om att svårigheten ligger i att människors personliga roller, deras rollplattformar förändras utan att de själva valt det. Tryggheten raseras och hellre än att ta ut en ny kompassriktning så väljer man att försöka att förklara att kartan är sannare än omgivningen.
Ett exempel är den kader av A-listeartister som skrivit ihop en debattartikel på DN Debatt (bara valet av media indikerar att det handlar om personer som helst inte ser den nya digitala världens möjligheter). De menar att IPRED-lagen är nödvändig och att fildelning är stöld. I TV får Sauk häva ur sig obsoleta Bardiska jämförelser mellan att fildela och att stjäla cyklar, och debatten förs mellan vänsterpartiet (sic!) och författare (cirka en och en halv minut in i sändningen). Rapports rapportering är minst sagt schematisk:
Det som helt enkelt inte går in i skallen på dessa personer, som varit vana att inte konkurrera med andra utanför de normala, traditionella kanalerna, är att det nya digitala samhället förändrar också juridikens grundstenar när det gäller immaterialrätt. Jag har skrivit om det i min förra postning. Artist-författarna-skådespelarnas slutpunkt är märklig eftersom den utgår från att en lag är evig och att först när den följs så kan man förändra distribution och försäljning av immateriala upphovsrättsskyddade saker.
För att göra en liknelse i stil med Sauk: innan vi utvecklar säkrare bilar så ska vi få folk att köra enligt reglerna.
Diskussionen pågår också (såklart) på Jaiku.
Uppdatering: Niklas Strömstedt gör en trippelpudel eftersom han använt en hel del upphovsrättsskyddat material på sin blogg. Hans slutsats är lika fel som övriga artistkollegors och kommentarerna till hans ursäkt är genomgående uttryck för just detta. Exempelvis Nikke ger uttryck för samma åsikt som jag förfäktar:
Försök, istället att se nyttan av webben, nyttan av Youtube, nyttan av att kunna använda alternativa distributionsformer.
Se till att ställa krav på att ditt material publiceras i en officiell och acceptabel form på YouTube. Kanske i en egen kanal?
Det som skedde under 90-talet har redan skett. Det var då skivbolagen gick från musikspridare till upphovsrättshanterare och det var då de byggde fast sig i den affärsmodell som nu är så besvärande att du och de övriga 36 undertecknarna väljer att stödja jakten på era fans istället för att aktivt stödja en utveckling där man går ifrån den fysiska skivan/filen.
Framtiden är här. Det är synd att branschen försöker gräva sig fast i de skyttegravar de grävde åt sig redan under 90-talet i sitt krig mot publiken.
Strömstedt, vars blogg jag tycker är riktigt bra har helt enkelt fått det hett om öronen då han valde att skriva under DN Debatt-artikeln men har använt sig av YouTube-klipp rätt mycket. Intressant är om alla de som skrivit under aldrig kollar in YT eller lyssnar på nedladdad musik. Läs också den här vettiga artikeln. Antar att det nu sker diverse historieförfalskning hos diverse artister och på deras bloggar – det rensas nog ut en hel del. Och det är intressant att Per Gessle uppenbarligen förklarat att han bränner ut skivor med musik.
I en enkät som gjorts visar sig följande, statistiskt mycket talande siffror:
58 procent av artisterna ansåg att fildelning ska vara olagligt, 38 procent vill släppa den fri. Men 59 procent uppgav att de själva laddat ner upphovsrättsskyddad musik.
Dubbelmoralen verkar därmed stå som spön i backen.
Uppdatering: Artisternas upprop har fått uppmärksamhet men jag skulle nog vilja påstå att det knappast är den uppmärksamhet de ville ha. Verkar som om fler och fler av de som skrivit under slirar betänkligt både vad gäller kunskap om vad IPRED de facto innebär och när det gäller den egna fildelningen. Några få försvarar dem men fasen vet om det ens är ett försvar de vill ha. Hos Medieoman görs en fantastisk logisk saltomortal när han menar att det ju inte är så farligt att Niklas Strömstedt använt sig av YouTube-musikfilmer och att bloggare är rabiata. På sin blogg. Där han också beskriver Opassande-Emma som ”han”.
Strömstedts fadäs har hittats av Aftonbladet. Det som han ska ha credd för är att han väljer att använda sin blogg för att kommunicera och faktiskt tar diskussionen. Här:
Hur ska vi få människor att på heltid vilja syssla med att hitta på saker om de inte kan leva på det? För vi kan väl ändå enas om att det är trevligt att leva i en värld där människor hittar på saker?
Eftersom Strömstedt väljer att diskutera det så gör jag det också. Ja, käre namne (jag heter ju Niclas), det håller jag med om. Problemet är inte detta utan att vi är i en tid där distributionen är förändrad och därför behöver vi hitta ett nytt sätt att faktiskt skapa möjligheter för att konstnären ska få mat på bordet. Som jag tidigare skrivit så har ett antal artister faktiskt bevisat att det går – och det faktum att konserter går bättre än någonsin är ett ytterligare indicium på att människor a) inte är tjuvar som vill artister illa b) är beredda att betala för att se artister.
Jag tycker också att det är synd att diskussionen blivit så svart och vit – men grejen är väl att ni som skrivit artikeln är minst lika svart och vita när ni förklarar att alla som fildelar är onda, och att alla som motsätter sig IPRED är en liten klick högljudda pirater som anser att allt ska vara gratis. Frågan är bra mycket mer komplex än så, och tyvärr blir er debattartikel kontraproduktiv genom att ni alltför mycket lyssnat på skivbolagen och deras hejdukar i Antipiratbyrån och för lite på de som faktiskt diskuterar frågan utifrån ett antal olika infallsvinklar: exempelvis Oscar Swartz:
Under en liten period av historien, egentligen bara drygt 50 år, har man på allvar kunnat sälja enskilda exemplar av en låt. Skivor. Det kunde man inte tidigare. Då lyssnade man på musik och såg konserter. Man kunde inte köpa den. Att skapa exemplar var ett stort risktagande och det kostade massor av pengar, dvs att pressa upp skivor och skeppa ut till butiker.
Men nu kan som sagt varje unge med dator vara duktigare än en skivfabrik. Exemplaren kostar noll att tillverka. Vi har en helt ny situation.
Uppdatering: Mycket illa kan man säga om Unni Drougge men ibland glimrar det till. Hennes take på fildelardebatten tillhör inte de 37:s gäng. Ännu mindre Timbuktu. Frågan är om det senare handlar om det faktum att hiphop lånat, kopierat och remixat allt: creative commons är hip hop.
Uppdatering: Kultursverige är inte intresserade av personlig integritet om det råkar drabba deras plånböcker. Bra. Då vet vi.
Uppdatering: Läs Mildner. Gör det:
Är en BWO-medlem en trovärdig röst i den här debatten? Rolinski och BWO tjänar ju faktiskt pengar på ett (måste man förmoda) medvetet och (kan man konstatera) affärsmässigt utnyttjande av andras verk – samtidigt som Rolinski vill begränsa människors ickekommersiella spridning av samma låtar.
Eller problematiseringen där faktiskt upphovsrätten förhindrar oss att ta del av klassiker. Rent principiellt skulle en person kunna köpa upp exempelvis Elvis hela katalog och vägra att de någonsin ska spelas igen: de enda som då får höra Elvis är de som äger skivorna; men radion skulle få svårt att spela skivorna eftersom deras ägande av kopian är en sak – att spela den kommersiellt är en annan. Och intressant är den undersökning som Sydsvenskan gjorde i våras:
Sydsvenskans undersökning i våras visade att nästan två av fem musiker vill släppa fildelningen fri. Majoriteten hade själva fildelat.
där de också berättar att artisterna numera blivit gisslan hos IFPI och Antipiratbyrån – kanske vad vi kan kalla ”nyttiga idioter”.