IPRED indikerar värdeglidning (eller polis polis piratpolis)

Hela diskussionen runt IPRED är mastig. Vill man läsa ett nuläge och en balanserad text (visserligen från ena sidan) så ska man (alltid) läsa Emma Opassande. Hennes sammanfattning av den gigantiska avgrund i hur politiker å ena sidan och nätokrater (minus Bard?) å andra sidan lever är briljant:

Det mullrar i leden för att själva kulturen internet påverkas negativt, det är dags att börja förstå det. Tonen i information och resonemang från politiker rimmar illa med hur verkligheten ser ut för de som använder sig av kommunikationsmedlet nätverken skapar. Det är socialt, det är livsnödvändigt, och icke-förståelse uppfattas precis lika mycket som ett hot från oss som “kan” som de som upplever upphovsrätten hotad, om inte större.

Den som bäst skrivit om en av de farhågor som jag har runt lagen är Josh. Problemet är inte nödvändigtvis Sony eller Universal utan YnoS AB eller Lasrevinu AS som genom det här kan skapa ännu ett paradigm i bluffvärlden. Liksom att det öppnar upp för en mer repressiv nätanvändning (igen) – något som vi sett såväl i EUs försök att registrera bloggar som när det gäller andra regleringsförsök liksom i hela FRA-lagens utkanter. Så IFPIs försök att påskina att lagen handlar om ökad rättssäkerhet är extremt fånig. Vidare kan den väl användas för att jaga oliktänkande i samma skeva tänkesätt, typ “vi har ju en lag som innebär att vi kan göra X – strunt samma om den enbart var tänkt för situation Y; vi använder den även i situation Z”, som gjorde att brittiska staten såg till att sänka Islands ekonomi än mer genom att använda anti-terrorlag (även om säkert en hel del vänstertomtar gillar det då de ser alla kapitalister som terrorister).

Jag tycker IPRED – utifrån att det bygger på immaterialrättsliga regler som borde ses över istället för att skyddas till vilket pris som helst (om du inte läst bloggen Skiften eller Johanna Nylander bör du göra det; bloggen är kanske Sveriges mest avancerade blogg innehållsmässigt) – är förkastlig.

Den upplevs mest som en beställningslag från fr a musik- och skivbranschen där dessa branscher, istället för att ta konsekvensen av såna bevis som AC/DC (skivan fildelades innan den släpptes – ändå säljer den som smör) eller Radiohead (slutbeviset är överväldigande: de tjänade själva mer pengar på att låta folk betala vad folk ville istället för att låta skivbolaget sätta ett pris) eller Itunes och Spotify, idogt håller kvar vid sina gamla affärsmodeller. Det är en lag som försöker att göra ett pedagogiskt lappkast – som försöker att återföra en värdering som för länge sedan förändrats i de flesta människors medvetanden – för att prata juridik så har proportionaliteten mellan brottet och straffet förändrats.

Helt enkelt så är det försent att försöka utbilda svenska folket, eller hela världens befolkning i att fildelning är stöld (oavsett vad Bard och antipiraterna försöker intala sig) eftersom värderingsförskjutningen är implementerad.

(läs också Anders Mildners utmärkta jämförelse mellan bojkottandet hos några städare på sent 80tal och dagens diskussion om fildelning)

Istället borde man insett att Spotify, Grooveshark och Itunes och alla andra musiktjänster, filmtjänster; säger något: att om konsumenten till en lagom kostnad kan köpa sin musik eller sin film så handlar människor hellre än att jaga torrenter och lära sig att det ofta inte riktigt är vad man förväntat sig. Men så länge man håller kvar vid ett tänkesätt som bygger på att de gamla analoga fysiska objekten bara blivit digitala så byggs en Berlinmur mellan säljare och köpare. Ett tankesätt som också Piratpartiet ibland verkar fastnat i.

Det kulturbranschen och staten inte förstått är att övergången från att sälja kulturella objekt som atomer till att sälja dem som (digitala) bitar också kräver en förändring av affärsmodellerna. Istället för att kalla sina konsumenter för potentiella tjuvar borde man förstått förändringen och sett till att skapa möjligheter till att köpa, lyssna, läsa och se på saker på ett sätt som fungerar för målgruppen och för mediet. Det är minst sagt en myt att bolagen skulle tjäna alla de pengar som de menar sig förlora: gissningsvis skulle de förlora än mer om fildelningen försvann. Och att de inte ens inser att det inte handlar om några få pirater som är förbannade utan deras konsumentplattform är sorgligt.

Men samtidigt kan man också se att det hela bygger på samma värdeglidning som många andra förändringar i juridiken är inne i: att dels mer och mer handla om ett privatiserat rättsväsende. Ser man det mer filosofiskt och hypotetiskt så kan det å ena sidan innebära att individen och individuella företag får en större möjlighet att driva sina egna frågor utan att behöva underkasta sig statens goda vilja – å andra sidan innebär det en fara för en sorts legal vigilantism där rättsmedvetandet fullkomligt gröps ur på grund av frånvaro av gemensamma referenspunkter.

Värderingsglidningen som ligger till grund för saker som IPRED kan också handla om att enhetssamhället, synen på en allsmäktig stat, suddas ut mer och mer. Frågan blir då om saker som IPRED som indikation på en sådan värderingsförändring är bra eller dålig (helt enkelt om man bortser för en stund om att lagen handlar om att uppehålla en idag mer och mer obsolet syn på immaterialrätt)? Helt enkelt kan det vara så att själva tillämpningen av värderingsförändringen är fel men det som den tillämpningen har sin grund i faktiskt är rätt.

Det som sker fr a i Sverige är tvåeggat: dels ser det ut att handla om statens försök att kontrollera individers användning av digitala kontaktnät – detta för att uppehålla en ålderstigen syn på såväl opinionsbildning, immaterialrätt och socialt liv. Eller för att man inte förstår – och därför blir rädd och försöker trycka tillbaka och förhindra en utveckling.

Å andra sidan är privatiseringen och individualiseringen en del av förslagen som på många sätt bygger på den underliggande värderingsförändring som skett under flera årtionden där individen tagit centralplats framför kollektivet. Medvetenheten i dessa förändringar är låg, insikten om att förändringen många gånger är en konsekvens snarare än ett medel är sällan uttalad eller ens existerande.

I grunden kan jag ändå tycka att mängden av nya lagar som handlar om att skydda det existerande, trycka ner en bredare opinion, hålla kvar vid gamla sätt att se visar att det som allt detta skyddas emot nu inte är någon udda företeelse utan en fullständig verklighet, ett implementerat faktum. Internet är centrum och mer och mer blir tanken på att använda analoga verktyg som primary weapon of choice helt ointressant.