Mine är rolig. Det här med att tänka Microsoft som det onda ges en helt ny innebörd.
Schmut sidewindar och smäller på JPA. Så mycket mer behöver inte sägas.
Jag har gnisslat över att Firefox laggar med javascripts och AJAX.
Kollade till slut i Firefox Forum och hittade problemet: det är CoComments-extension som är boven i dramat.
Nu ska jag bara se om jag kan få Make Link-plugin att fungera igen…
Stationsvakt är en rolig snubbe: här dissar han ElisabetBirgitta Ohlssons märkliga förslag om förbudsskyltar mot prostitution (läs vad Blogge tycker om det och henne). Samtidigt är han ofta mycket insiktsfull om sitt bloggande:
Jag tänker på allt skit jag har fyllt nätet med. En del bra saker också, jovisst, men mycket skit har det blivit. För varje bloggpost som, åtminstone i mina egna ögon, har varit bra så har det blivit tio som inte har varit det. Som har gödslat nätet i onödan. Som ligger där och ruttnar som en matbit nedtappad bakom kökssoffan.
Just metafilosofierandet över bloggandet hamnar varje bloggare i. Så även Damon Rasti (när han inte hittar the blog match in heaven):
Vad jag vill ha sagt är att denna blogg blivit ambivalent. Ibland är den seriös. Ibland vill den bara larva sig. Ibland har den inget syfte. De innersta tankarna har dock fått gömmas undan. Förut läste ingen jag kände bloggen. Nu läser alla jag känner den. Då känns det inte längre läge att dela med sig av sina innersta tankar. Det som är lite av charmen med att blogga. Jag skriver och främlingar dömer mig.
Underbara Johanna Graf filosofierar (ok, hon är skitförbannad :) ) över det här med hur tidningar använder sig av bilder. Och hur hon själv råkar ut för att symbolisera en åsikt i en ledare från PJ Anders Linder som hon som socialdemokrat inte alls står för (här är ledaren och här är originalartikeln). Och efter att SvD först vägrat en replik så visar Graf bloggens snabbhet och direkta makt mot traditionell media när PJ direkt vänder på kuttingen efter Johannas postning.
Hon har också hittat en fantastisk insändare i ”det-var-bättre-förr”-stilen: Sprutgrädde och barkstuvning. Klicka på bilden och läs – den är i stil med farbrorn som ansåg att kvinnor inte borde få köra bil (en bit ner och jodå den ska vara autentisk). Eller ”Barny” som i NA förklarar att (fast jag tror egentligen han försöker göra en retorisk ironi):
Kvinnor färgar håret med kemikalier som är näst intill livsfarliga.
Kvinnor använder mascara som är cancerframkallande och en katastrof för naturen.
Kvinnor smetar in ansíktet med en osannolik massa smörja garanterat miljöfarlig för att bedra oss och dölja sanningen.
Obs att det är inte bara ett kemiskt miljöproblem, det är också frågan om en juridisk contaminering, en bedrägeriaspekt.
Kvinnor köper väl 5-10 gånger mer kläder än män. Ofta av bomull som produceras i u-länder, besprutas med kemikalier, plockas av fattiga för skitlöner.
Kvinnor använder deodoranter och parfym i mängder som för många är allergiframkallande.
Kvinnor kan inte köra bil, de är en fara i trafikmiljön, därför finns många män i transportsektorn.
Och Loo är tillbaka.
Hon lider uppenbarligen av samma sjuka som jag när man pratar med försäljare: att snacka en jävla massa skit…
Idag blev jag uppringd från något undersökningsföretag som ville veta om våra investeringsplaner i telefonväxlar och skit. Och när det handlade om lagring och backup så sa jag som det var: att vi har redan valt leverantör ”om de får arslet ur vagnen och får serverrummet att fungera”. Det blev tyst och sen skrattade tjejen och sa att det var synd att det inte fanns något fält för fri inskrivning…
Ska det här ses som ett knivhugg i ryggen eller att lägenhetsrenoveringen gett henne för mycket icke-nyttiga ångor i huvudet?
Jag vet inte men Trulsa hyllar Alex Schulman. Kanske var det som fick honom att sluta? En man kan inte ta så mycket kärlek ;)
Den dagen då Lotten verkligen får skrivkramp – den dagen kommer världen gå under, AIK vinna Elitserien och jag bli smal. Det här var bara övning: Dagen då inte bara bokstäverna tog slut
Det är inte bara Lassbo och Schulman som lägger ned bloggandet: även Brasved har slängt in handduken.
Ska vi bli oroliga – är det bloggens död?
Knappast.
Den har för övrigt utropats flera gånger förut. Snarare är det något som jag och andra förutspått – att bloggen nu blivit en del av medieomgivningen, att bloggen är en plattform, inte något annat. Något nytt men inte nytt innehållsmässigt – det är snabbheten, möjligheten för alla att bli sin egen journalist och att få feedback som är grejen (Ok det är lite övermaga att citera sig själv…):
För jag tror på utveckling och fr a att bloggen som format innebär att dialogen kan pågå – det är det som är det nya medialandskapet, till skillnad mot det gamla: möjligheten för vem som helst att tycka till och vara en del av opinion och nyhetsflöde. Titta på de stora tidningarna – de flesta har valt att lägga till kommentering till varje artikel. Att som vanlig ”bloggare” välja bort kommentarer innebär därmed att man också väljer bort att vara transparent, intressant och delaktig i en, i längden, god utveckling.
Vissa kommer att ge sig – det blir svårare och svårare att få press bara för att man har en blogg. Och livet förändras.
Johanna menar att det kanske nu är en sorts mottrend mot Schulmans hårda stil – en sorts snällismtrend.
Själv får jag väl helt enkelt gå i ide till nästa gång…
Mymlan har skrivit en mycket bra och för många av oss igenkännande postning om livet i frikyrkan.
Kyrkan skulle ju vara en familj. I församlingen skulle man älska varandra. Jesus predikade förlåtelse och tolerans. Och ändå. Jag hittade det inte i församlingen. Den som skulle vara min familj när resten av världen krakelerade. Då fanns den inte där för mig. Då hördes djupa suckar när jag ifrågasatte eller ville ha en förklaring till något.
Precis så. Och det tar inte slut. De djupa suckarna har jag mött när jag var präst, från kyrkan och från andra präster. Och jag vet tyvärr att de av mina forna kollegor och bundsförvanter som är kvar stångar huvudet blodigt mot de djupa suckarnas vägg.