Kyrkan lider av likstelhet

Egentligen är hela artikeln: Gud vilken business ett bevis på varför jag och flera med mig inte har något i Svenska kyrkan att göra…

Marknadsföring. Det har uppenbart inte hänt något som helst på de år jag har varit borta från kyrkan. Det är fortfarande fult att kalla något för “marknadsföring” trots att man bränner av 30 millar på en landsomfattande annonskampanj som går både i print och utomhus. Lars Friedner vill kalla det “medlemskommunikation”… vilket i sin tur blir en bild av en kyrka som inte vågar ta in det faktum att de idag tappat mer än en fjärdedel av sina medlemmar.

Konfirmationen. Den bild som Friedner, och därmed uppenbarligen den rådande bilden i Kyrkokansliet, ger av konfirmationen gör mig dels jävligt förbannad å mina egna vägnar och dels tycker jag synd om mina tidigare kollegor vars idoga arbete med att utveckla konfirmationsundervisningen uppenbart gått Friedner och Fort Knox förbi. Att säga:

Tidigare handlade det mest om lek och samvaro, nu ska vi inrikta oss mer på livsfrågor. Det tror vi egentligen är efterfrågat. Att vi inte har erbjudit det kan vara en av förklaringarna till att det har minskat.

är att både visa en djup okunskap om vad som skett i församlingar under de senaste femton åren och att förklara att alla vi som försökt att förändra konfirmationsundervisningen i detta mått, och fått skit för att vi inte “läser bibeln”, inte existerar. Jobbet med Bibelsajten, Larsa och Hanssons utmärkta Närkontakt-satsning med både bok och internetdel, Malungs och vårt utvecklande av De Sjuttio Stegen, rollspelskonfirmationer etc. har uppenbarligen aldrig hänt. Men nu har kansliet vaknat så nu ska det satsas på livsfrågor! Ja jävlar…

John Shelby Spong, en liberalt sinnad biskop med koll på sin omvärld, har myntat uttrycket “Christianity must change or die”. Jag är ledsen men jag tror att döden redan inträtt. Det börjar kännas som att försöka att återuppliva någon där likstelheten redan inträtt. Och det gör mig ont att behöva säga det – inte för att jag själv valt att lämna ämbete och kyrka – utan för att min älskade syster är på väg in i det. För hon kommer att bli en jättebra präst, jag var en jättebra präst och en hel hoper av mina tidigare kollegor är utmärkta präster. Problemet är helt enkelt att försöka jobba åt en död kyrka. Och flera av de allra bästa har redan lämnat skeppet. Rännar har öppnat wokrestaurang och jag har gått in i den religion som har flest tillbedjare och som är sannast: marknaden och kommersialismen. Andra sugs upp i styrelserummen och oskadliggörs av kyrkans övergripande strukturer.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,