Onekligen är författare inte något fridsamt släkte. Det ”författarkrig” som nu sägs pågå är knappast det första. Jag som (äntligen) läser Jangfeldts utmärkta Majakovskij-biografi inser att det inte bara är politiker som gärna ger sig på varandra. Författare har en förkärlek till att falla varandra på halsen.
Och det är samtidigt roande att läsa hur Guillou nu dundrar på vissa av sina kollegor – samme Guillou som tidigare förfasat sig över ”näthatet”. Och det är minst lika roande att läsa hans [min boldning]
Jag förstår de insändarskribenter och bloggare som börjar tala om sandlåda, småpojkar,
Japp. Det är samma herre som för snart ett år sedan förklarade att han aldrig läste bloggar då de ”saknar betydelse” (jag skrev om det i Den gamle och havet) och något halvtannat år senare är specialist på näthat och bloggar (en krönika som för övrigt ligger i det stängda Plus-segmentet).
Nåväl, det hela handlar alltså om att tre herrar: gamla författare som alltid fått sin glansfulla plats i verbalparnassen nu plötsligt insett att det inom författandet kommit en ny grupp. Unga kvinnor som vågar stå upp och inte ta någon skit. Så då går man självklart till strid mot detta. Brunner, som i bästa falla kan kallas föredetting, förklarar att de kvinnliga författarna är skadedjur och jämför dem med skarvar som skitar ned. Björn Ranelid har ju under flera år haft en pågående strid mot unga kvinnor inom litteraturen (du kan läsa en genomgång av det hela hos TT) och har den senaste tiden fått något som man med lätthet kan kalla för ”hybris hysteria”. Ranelid (tidigare postning finns här) menar att det finns en miljon svenskar som kan skriva lika bra som Liza Marklund. Problemet, förutom hans ständiga hyperbolförsedda svada, är väl att det i sådana fall visar att svenskar är illiterata, då han menar att Marklund skriver dåligt. Eller att svenska folket är dumma i huvudet. Och PGW:s postning Vem f-n är den där Ranelid? måste därmed svida.
Slutligen har Leif GW Persson gett sig på Camilla Läckberg:
En del deckarförfattare, som Läckberg, håller samma litterära kvalitet som en novell i Min Häst.
Något som nu fått Läckberg att förklara att GW Persson nog aldrig får någon Augustnominering. Och hon påpekar att det svider eftersom hon gillat Persson. Något som sedan Nina Jansdotter använt som förevändning för att ”varna” för att unga tjejer kan få ”framgångsfobi” (hennes hemsida är intressant utifrån synpunkter på den nya livsstilscoachningens lätthybris). I samma artikel röjer Skugge vidare mot Ranelid och Brunner, samtidigt som den sistnämnda anklagar Guillou för att ljuga.
Och Johanne Hildebrandts avslutning är väl egentligen det bästa som kunnat skrivas om dessa herrars kejserliga kläder:
Nya tider, nya seder. Den som anpassar sig överlever, den som klamrar sig fast vid det förgångna sjunker som en sten. Fast sårade konstnärssjälar som runkar sina påstådda prettogenier känns väldigt passé. För vem bryr sig, egentligen?
Och Lisa har dunkat till de tre små grisarna, som hon kallar dem:
För ni är tre små grisar, det är vad ni är. Ganska välgödda, om än lite slitna och kantstötta och till åren komna, ni med era pösmagar och gråa hår och dubbelhakor som inte alls ger er pondus utan bara dallrar räddhågset under era käftar bäst ni råmar och bräker om vilken skam det är att svenska folket läser andra böcker än era.
En som däremot anser att det hela är en automatiserad ”tjejer-ska-skyddas” är West i postningen: Killarna mot tjejerna men som påpekar att det hela snarare blir en sorts omvänd PR för GW Persson:
Jag tycker dock att de borde försöka vara lite mer diplomatiska i sina uttalanden, för när de skjuter ner nykomlingarna skjuter de sannolikt sig själva i foten på samma gång. För vilket fan av Läckberg skulle nu gå och köpa en bok av Leif GW Persson?
Starkt jobbat, GW.
En annan take på det har Virtanen som påpekar att kvinnor oftare tenderar att säga nej… att vara med i media. Detta utifrån den metadebatt som förevarit om Allsång på Skansen och den, mansmajoriteten på scenen.
Uppdatering: I den årliga (anonyma) undersökning som görs för TV-chefer så visar det sig att favoriterna är unga gubbar
Som en sorts bakgrund, ett hot, finns Maja Lundgrens kommande bok Myggor och tigrar som kommer att namnge bland annat Ranelid som en vulgär manschauvunist. Och hon kommer antagligen få det rejält hett om öronen på BB-mässan.
Jag tycker om att skrämma en viss typ av personer. Det är roligt att se hur enorma egon så lätt kan bli så oerhört rädda och kränkta för ganska lite.
Andra om: författarkrig, Jan Guillou, Björn Ranelid, Ernst Brunner, Camilla Läckberg, Maja Lundgren, Leif GW Persson, Johanne Hildebrandt