Surt sa Leman och Krohnman (och Sakine)

En, i PR-perspektiv roande i journalistisk etik oroande, krönika finns hos Dagens Media, där Fredrik R Krohnman och Jonathan Leman först gör en, i mitt tycke ytlig och dåligt researchad, genomgång av [[citizen journalism]] för att sedan försöka diskreditera Magnus Ljungkvist som rätt person att få pris för bästa bloggavslöjande. Deras slutsats handlar om att Ljungkvist inte är bloggare utan PR-person, anställd av socialdemokraterna (i Stockholms landsting). Så därför är han ingen “riktig” citizen journalist. Problemet är att de försöker att få Ljungkvists bloggande att låta som något som är beställt av hans arbetsgivare. Men Krohnman och Leman faller på eget grepp då de inte inser att Ljungkvist aldrig mörkat vem han jobbar åt, enligt medborgarjournalistikens “kodex” (som de själva tar upp som en viktig parameter). De försöker helt enkelt föra över traditionella journalisters usla research, eller underlåtenhet att ta med dessa fakta, till att det är Magnus Ljungkvists ansvar. Och att hans bloggande – och priset till honom därmed är mindre intressant.
Krönikan går in på listan “patetiska-försök-att-dissa-politisk-motståndare-med-större-intellekt”.

Uppdatering: Så klart blev det ett jävla liv i vissa delar av bloggosfären. Hos Promemorian väljer Krohnman att köra fula tricks och plocka in ett indirekt ifrågasättande av dennes objektivitet genom att föra fram ett exempel ur Liberal Debatt där Jonas fru var redaktör. I kommentarerna till Dagens Media-artikel försöker Lehman försvara sig genom att idogt hålla på sig själv som någon expert på medborgarjournalistik – och får lov att backa om Ljungkvists “blankning” av vem som han jobbar hos. Det hela slutar med att Ljungkvist själv påpekar att såväl Dagens Media som andra media redan när avslöjandet kom, och diskussionen om det inte faktiskt var så att en blogg var först skrev om Ljungkvists jobb (vilket gör det en smula pinsamt för DM nu…). Det hela innebär helt enkelt att Sakines argument: att hon och Krohnman inte visste vad han jobbade med faller tillbaka på dem själva – och en rätt pinsamt usel research.
Nä, slutsatsen blir att det hela är lika uselt underbyggt som Neos märkliga försök att degradera Littorin-avslöjandet, om än att Krohnman och Lehman försökt att göra det med lite mer creddig diskussion. Jag själv ogillar starkt att välja att föra upp en diskurs om medborgarjournalistik bara för att man har en egen politisk agenda. Själv har jag många gånger gått head-to-head med Ljungkvist i diskussioner, fr a om anonymiteten på nätet, men han har aldrig någonsin undlåtit att vara öppen med varken politisk hemvist eller jobb.
Uppdatering: Magnus skriver själv i Om medborgarjournalistik – till Krohnman och Leman och man funderar onekligen om K och L inte tänkt på att de skulle varit en smula mer noggranna när de researchade innan de skrev.