Littorin-gate. Kontringen. [uppdat.]

PR lever under samma logik som sporter som spelar mot två mål: anfall och kontring. Avslöjandet av Littorins falska MBA-examen handlade om anfall – få av oss trodde annat än att det fanns en politisk agenda bakom det avslöjandet. Självklart har man väntat på kontringen – från moderaternas spinndoktorer. Den kommer nu. För det vore iofs lite roande att säga att Wennblad på Neo inte förstått hela PR-logiken i avslöjanden men snälla nån: det vet han.

Så Neo väljer att följa moderaternas agenda, att starta kontringen, genom att försöka att förminska avslöjandet om Littorins märkliga akademiska MBA-examen. Det görs genom att avslöja att Friktion.se, bloggen som först skrev om Littorin och Fairfax University, drivs (eller tidigare drivits) av ett gäng personer med kopplingar till Folkpartiet. Neo tar till storsläggan och avslöjar därmed att de helst sett att hela historien blivit nedtystad:

Friktion har grävt fram och planterat en nyhet, förvisso en korrekt sådan, men vars yttersta syfte tycks ha varit att piska upp lynchstämning hos de för Littorin svåraste motståndarna – opinionsbildarna på den egna kanten av det politiska spektrat

Det som Peter Wennblad glömmer bort (eller snarare retoriskt väljer att glömma bort) är att såna här avslöjanden alltid i sin tur är tveeggade – fr a eftersom hans sätt att skriva avslöjar hans egen agenda: att skydda en arbetsmarknadspolitik han själv gillar – trots att han själv kritiserar Littorins handlingar. För Wennblad vägrar att inse att all journalistik styrs av intresseagendor: är det inte journalistens egen agenda som till viss del genomsyrar texten så har alla källor alltid ett egenintresse i att droppa en nyhet. Det som Wennblad rasar mot är ett ordinärt välgenomfört PR-arbete för att stjälpa en politik som man (i det här fallet Friktions antydda ägare alternativt skribenter bröderna Karlsson och Andreas Bergh).

När Wennblad försöker att lyfta frågan till någon sorts högre och finare nivå

Däremot har jag en bestämd åsikt om att bloggosfären i och med Friktionmedarbetarnas dubbelspel definitivt har förlorat sin journalistiska oskuld. Bloggjournalistiken – som under Littorinaffärens mest intensiva skede påstods ha “klivit in i finrummet” – har bevisat att den drivs av samma drivkrafter och fåfänga som de etablerade medier. Och de bloggar som oreflekterat exploaterat nyheten om Littorin har bevisat att inte heller de, trots tid och oberoende som kanske saknas på en redaktion, kan motstå drevets likriktande logik.

missar han målet genom att helt enkelt försöka förklara att bloggosfären är något som bloggosfären aldrig varit (läs också LOKE: NEO slår hål i luften och Louise P: Sommaren är här! Ingen nyhet är för liten att älta sönder till oigenkännlighet!). Skillnaden ligger inte i att bloggar skulle vara mer objektiva utan i den stora mängd röster som beskriver och analyserar verkligheten (Knuff.se/Littorin, Knuff.se/Friktion.se). Det finns inget i bloggformatet som skulle säga att det är mindre flockmentalitet, mer tid eller oberoende. Varje bloggare har en egen agenda – och det är snarare vettigare att jämföra bloggare med krönikörer än med journalister (oavsett Ljungkvists orerande om citizen journalism). Wennblad själv försöker idogt att till det yttre hålla sin postning för objektiv

PS1. Denna artikel bygger, förutom på de länkar som finns i artikeln och en del andra öppna uppgifter på nätet, på samtal med minst två av varandra oberoende källor.

vilket snarare skapar ett lätt löjligt intryck när han i samma artikel (i.e postning eftersom det är en blogg) skriver:

Den etablerade journalistiken måste också lära sig en läxa av detta. För nog är det obegripligt att ingen, förutom Niklas Ekdal på DN, har frågat sig eller försökt luska ut vilka personer och motiv som ligger bakom en anonym blogg, som dessutom saknar ansvarig utgivare – den juridiska ansvarsmodell som hela den svenska tryckfriheten vilar på.

Och självklart – det är ett problem i att Friktion skrivs av anonyma skribenter. De kallar sig dock en ledarsida – och ledarsidor har sällan personligt underskrivna texter. Men visst – den anonymitetsdiskussion som Skugges avhopp startade är antagligen mer intressant utifrån detta än när det gäller kommentarer i bloggar. Samtidigt är frågan: blir ett avslöjande mindre intressant om källan har en egen agenda? Innebar Borelius handlande en lägre omoral bara för att källan var en av socialdemokraterna anställd pressmänniska? Är Littorins idoga försök att förklara sin falska MBA-examen vettigare på grund av att avslöjandet kom från politiska motståndare?

Nej. Wennblad och Neo väljer helt enkelt att i sin tur gå en annan politisk agenda till mötes, lika mycket under radarn som i deras kritik, för att försöka förminska den ursprungliga: genom att a) använda guilty by association-argumentet b) genom att göra bloggar till något de aldrig varit c) ett, enligt mitt förmenande, mycket märkligt sätt att se på “sanningen” – har Friktion.se gjort något fel i samma måtto som Littorin? Enligt Wennblad är det så:

Littorin är, helt enkelt, inte den ende som inte redovisat hela sanningen, bara den ende som hittills har ställts till svars.

Problemet är att det inte är avslöjanden utifrån en specifik (dold) agenda som hotar tryckfriheten utan Neos och Wennblads åsikt att alla avslöjanden måste ske utifrån en objektiv plattform. Peter W gör en mycket strikt och generell definition av att ljuga helt enkelt. All icke-sanning är lögn och all lögn är per definition moraliskt förkastlig, oavsett om det handlar om varför man avslöjar Littorins MBA-skandal eller själva skandalen i sig. En sådan åsikt borgar därmed för att skapa en situation där ingen som har någon koppling till en politisk agenda någonsin kan avslöja något om sina motståndare – trots att det antagligen är just dessa som har störst chans, och intresse av, att gräva fram såna här saker.

Själv tycker jag att den utvecklingen skrämmer mer än en utveckling där källor har en egen agenda. För den utveckling som Wennblad föreslår innebär tystnad.

Uppdatering: Jag har funderat mycket på det här. Och bloggen opassande har också gjort det:

Genom att skita ner varandra, inbillar man sig gå renare ur striden. Att friktion har uppträtt oetiskt på något vis, gör inte Littorins vara eller icke-vara mindre viktigt att diskutera.

Tyvärr är enögdheten allra vanligast utåt sidorna. Är det en sosse som garrotteras tenderar socialdemokrater att vända sig ut och in för att försvara sossen och nu väljer moderater att idogt försvara en bluffexamen, som Littorin också först vägrade ta bort och fortfarande vägrar att förneka som reell akademisk. Ett exempel är MinaModerataKarameller som uppenbarligen menar att Friktions avslöjande helt är utan värde då de haft en egen agenda.

En klockren stolpskottskommentar är den som Andreas Ekström (ja han) gör i Kulturbloggen

Uppdatering: Promemorian påpekar en intressant liten sak. Neo chefsredaktör Sofia har också ingått i Friktions redaktion…

Uppdatering: Frykman utnämner Neos “avslöjande” till

Kanske den svagaste guilt-by-association-kedjan som siktats i svenska farvatten.

Uppdatering: Sofia Nerbrand besvarar Morians påpekande:

Det är korrekt att jag skrev ett antal artiklar för Friktion för cirkus sju år sedan. Sedan lämnade jag Friktion därför att jag fick för mycket annat att göra och har därefter inte medverkat i, haft insyn i eller kontroll över verksamheten.

Och Lennart Regebro kontrar stenhårt:

Ungefär som Andreas Berg då?
Eller?

Andra om: , , , , , , , , , , , ,