Några dagar kvar av nollnoll-talet och jag slängs tillbaka tolv år i tiden. Jag skräms av att människor som vi valt att styra väljer att glömma så fort och skräms av hur media verkar glömt bort hur det var.
För en gångs skull hemma och med lite tid att bläddra genom BT så ser jag att kommunen valt att inte tillsätta nya personer på två av fältfritidsledartjänsterna: Nippe och John får inga efterträdare, flera skolor blir utan stadigvarande fältare, nattvandrandet kommer bli utarmat. Förklaringen från kommunen är det ekonomiska läget. DT.se verkar inte ens tycka det är värt att lägga upp på webben.
Borlänge har glömt och tackar oss som slitit nätter igenom och alla de som alla år jobbat och skapat en plattform för att Borlänge inte längre ska kallas Lilla Chicago. Jag känner mig personligen förolämpad av att Kent Persson ens har mage att överlägset förklara att det inte finns plats för att tillsätta tjänsterna – och att han bara lovar att det inte ska bli fler neddragningar. Inte fler neddragningar? Det ska bli fler fältfritidsledare, inte färre.
Jag är pappa till en tioåring och en åttaåring. De ska snart börja att röra sig ute i Borlänges ungdomsvärld. Hur kommer den att se ut då? Jag är skrämd och oroad. För jag vet hur det var en gång.
Jag jobbade mig nästan ihjäl som ungdomspräst. Vi i ungdomsteamet i kyrkan jobbade nära fältisarna, och det kommunen inte verkar förstå – eller har glömt – är att dessa är den sista fronten. Man har glömt hur det var i mitten och slutet av nittiotalet och en bit in på 2000-talet: Borlänge var extremt brottsutsatt och det var ungdomar som begick brotten. Det var tiden för Familjen och andra gäng. Det var en tid där polisen sällan var i närheten och man fick ringa växeln i Falun och förklara att det var kaos. Det var mord, skottlossning, knark och – ja, det var farligt för oss alla som valde att trotsa rädslan och jobba mitt ibland det.
Men det betalade sig. Idag är Borlänge en annan stad. Det handlade om att skapa relationer, att finnas närvarande i ungdomars vardag och vara ett öra för att förhindra eskaleringar och ge stöd för den som annars kunde börja att glida. Det är inte tack vare politikerna utan genom ett gäng speciella personer som genom åren jobbat med det. Flera har precis som jag blivit rätt sargade av det här livet: vi har sett rakt in i ett mörker, vi har mött ondska hos personer som ännu inte få köra moppe men också sett hopp och fantastiska möjligheter hos unga som myndigheterna gett upp om. Det handlade om detta, tillsammans med personer som skapade förutsättningar: Penas kamp för att skapa insteg för unga, Thommys arbete med Cozmoz. Och en festival. Rockmusiken.
Det här är hjältar som nu får veta att deras jobb uppenbarligen inte varit tillräckligt viktiga för att få efterföljare. Det får mig att må illa. Det gör mig djupt förbannad. Socialdemokraterna i Borlänge styr utan att se längre än sin egen näsa. Att fortsätta att nedmontera arbetet med unga, att välja bort att satsa på utbildning kommer att kosta stora pengar framöver. Borlänge är en gammal bruksort, fortfarande med problemet att unga idag har en social resa framför sig: du får inte jobb där farsan jobbade, det finns ingen självklarhet att jobba i vården utan minst gymnasieutbildning. Gustaf Norén växte upp med det:
Det blir lätt arbetarklassromantik när man snackar om Borlänge. Men det finns fan ingenting som är romantiskt med det här.
Det här är vad ni har glömt:
Jag var med. Vi var alla med. Vi vet vad som krävs. Jag kräver av politikerna att minnas och inse att det inte handlar om resurser: det handlar om liv. Skärp er. Tillsätt tjänsterna efter Nippe och John och utöka ungdomsarbetet. Det finns ingen annan väg om vi inte snart är tillbaka då ni inte vågade gå ut på stan på nätter och kvällar.
Uppdatering. Som en tribut: en riktigt gammal film med Nippes band:
Tipstack till @danedstrom.