En av de frågor som jag inte riktigt fick utveckla i SVT var den om vad rättegången handlar om. Mitt svar var att det både handlade om en symbolisk fråga runt nätets frihet men också om möjligheten att fildela. Och så är det ju.

Men fr a handlar det om hur mötet mellan en gammal syn på upphovsrätt som ägande möter en syn där upphovsrätten aldrig är statisk. PM Nilsson har skrivit en mycket koncis och direkt text på Newsmill (ja, jag ska skriva Leo) som säger det jag sagt genom såväl IPred-diskussionen som nu när det kommer till rättegång:

Den sammanblandning som nöjesindustrin försöker göra mellan upphovsrätt och äganderätt är förståelig men ohederlig. Det finns mycket goda skäl att se över upphovsrätten inför digitaliseringen och den allmänna bredbandsuppkopplingen. Upphovsrättens ställning måste stå i rimlig proportion till andra värden. Att bara fortsätta med exakt samma regler som i den gamla analoga världen kommer att skada samhällsutvecklingen, minska kreativiteten, öka övervakningen och slå orimligt hårt mot några få individer när åklagare ska statuera exempel.

Precis som PM så menar jag att det handlar om att hitta en ny affärsmodell – inte att försöka att skapa moraliska incitament som inte går i takt med användarnas rättsmedvetande. Ingen verkar egentligen våga att göra en stor undersökning som faktiskt frågar svenska folket om de anser att upphovsrätt är detsamma som äganderätt. Och nöjesbranschen har det svårt att hävda att de därmed faktiskt äger alla filmer, alla låtar och alla böcker som vi köpt. För om upphovsrätten är äganderätt så handlar alla inköp som sker av tavlor, skivor och DVD-boxar egentligen om hyra: och det måste innebära att – då inget annat är statuerat i köpekontraktet (kvittot) så kan upphovsrättsinnehavaren komma till en och hämta sin tavla, sno åt sig DVDn som innehåller hans eller hennes film osv. Artistuppbådets ropande på ”stöld” blir absurt.