Frågan är om Liberati är vad svensk liberalism behöver. I grunden gillar jag inslaget: politiken blir uppdaterad och som kan skakaa om. Förhoppningen är att Liberati kan bredda och höja den liberala debatten från diskussioner om skolbetyg, ordning och reda.

Om man lyckas med att förhålla sig autonomt från partipolitiken, om man lyckas vara en injektion snarare än legosoldater för gammal politik. Dyslesbisk skriver på ett sätt som är intressant:

Det som förenar oss är att vi vill påverka den liberala kompassen i svensk politik och att vi tror på att vi kan åstadkomma det genom att arbeta utanför partipolitiken, på andra sätt än vad partierna gör. Sedan ska det erkännas att många av oss har ett gott öga till vad Folkpartiet skulle kunna vara, men jag vågar också säga att inte en enda av oss är nöjda med vad Folkpartiet just nu är.

Problemet är om den pragmatiska politiken skapas utifrån ett antal principer som stöder medlemmarnas egna intressen. Kan inte annat än att bli oroad av att Lindberg stödjer IPRED (om man ska tro Bard själv i diskussionen med minimaliteter):

Liberati sköter Fp’s hearing om upphovsrätten den 4 december. Då kommer jag och Camilla att vara med. Vi gillar IPRED.

Frågan är hur väl det kommer att klinga med att Liberati är bråkstakarna inom politiken. Eller om det blir ännu en Elitlista.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen av Liberati och se hur det kommer påverka det lösligt sammanhållna libertarianska nätverket av bloggar när de två giganterna Blogge och LouiseP tycker en smula olika om Liberati – framförallt hur långt en pragmatism kan sälja ut principerna: en fråga som är lika evig som filosofin. LouiseP skriver bra om hur en libertarianistisk princip kan sammankopplas med pragmatism:

Se det gärna mer som en liberal skadereduceringsåtgärd av politiker och politiska åtgärder med hjälp av kunskap. Det har ingenting med kompromisser att göra alls, som kommer visas när vi tar tag i olika frågor som vi anser vara angelägna.
Pragmatisk libertarian eller pragmatisk libertarian, noll skillnad faktiskt. Pragmatik är inget annat än skadereducering mot politikens konsekvenser när man tänker efter.

Många gånger ställs pragmatism som en motsättning mot principer – vilket inte nödvändigtvis alltid är sant. Snarare bygger det på att skilja mellan att ständigt följa ett kategoriskt imperativ eller utgå från en utilitaristisk grundprincip. Men det är ofta själva balansgången som är det svåra: när det pragmatiska kompromissandet faktiskt säljer ut grundläggande liberala principer slås själva grunden undan för att kunna omskapa verkligheten till en mer liberalistisk verklighet.

Men själv lär jag aldrig bli med i något som Liberati om man läser vad Bard skriver till minimaliteter:

Libertarianer är alltså inte välkomna i Liberati. De får gå någon annanstans.

En i mitt tycke märklig diskussion och ett märkligt ställningstagande som stänger ute mycket mer än det ger. Han fortsätter att förklara att libertarianister är detsamma som:

Ayn Rand-dyrkande objektivister. De får söka sig någon annanstans. Och piratpartisterna tar vi avstånd från av rent KULTURELLA skäl. Vi hatar sekterister, vi är jävligt trötta på piratpartisterna, de är bara pinsamma. Sådana där självgoda skrikande Blogge Bloggelito-typer.

Jösses. Visserligen kan jag känna igen min egen retoriska figurativitet i det men det kan tyckas väl… enögt?

Sen väljer Bard dock att göra en (pragmatisk?) revidering av sin första förklaring att libertarianer inte är välkomna hos LouiseP även om han knappast känns speciellt … lyssnande:

En liberatist får gärna kalla sig liberatarian. Särskilt om det handlar om en så nyanserad och PRAGMATISK libertarian som alltid lika kloka och modiga Louise Persson.
Men för att Liberati ska FUNGERA och bli trevligt så vill vi undvika att attrahera vissa personer. Nätet kryllar nämligen av näthaverister som visserligen kan vara intressanta på ett roande sätt bakom laptopen men som havererar socialt så snart de kliver in i ett rum och ska samarbeta med andra människor och ägna sig åt realpolitik. Vilket är vad vi i Liberati GÖR. Vi är doers och ingen pladderverkstad för folk som har för få vänner annars.

Det är bra. Alltså: om man är libertarian och Louise P så får man vara med. Problemet är ju att man måste lyssna innan man gör. Kompromisser och pragmatism måste föregås av konsekvensanalyser – vilka bäst görs i dialog och med så bred input som möjligt. Sen kan jag förstå principen att om man väljer att vara med i ett parti som exempelvis Piratpartiet så är det lite underligt att vilja vara med i en grupp som ändå har en viss knytning till ett annat parti: det blir lite som att vara med i Socialdemokratiska Studentföreningen när man samtidigt är organiserad moderat. Och jo, ibland kan även jag uppleva PP lite väl enögda också. Men det innebär inte nödvändigtvis att deras infallsvinkel är ointressant.

Jag kan lugnt påstå att jag blir djupt skeptisk ju mer jag läser en del uttalanden. Det som jag upplever saknas är problematiseringar (även om jag gissar att det bland annat är LouisePs jobb) – det känns som om man räknar med att endast hitta svar. Blir det då quick fixes för liberalismen?

Och precis som Swartz blir jag en smula fundersam över den relativt ytliga förklaringen runt att Liberati inte ska handla om att se nätet som något som i grunden påverkar allt – för Liberati ska stå för:

Stöld är stöld. Att påstå något annat är bara att ljuga blatant. Det vi ska diskutera är förstås i stället om viss stöld är aceptabel eller åtminstone kan tolereras. Att påstå att fildelning inte är stöld bara för att det är vanligt är som att påstå att fortkörning inte är en regelöverträdelse bara för att det är så vanligt.

Dels är ”regelöverträdelse” något annat än ”olaglig handling” (vilket stöld är). Vidare är det i vanlig ordning en slarvig skrivning: fildelning är i princip allt som sker på nätet. Och om man ändå tolkar det vänligt så är det helt enkelt väl enkelt att undvika den problematisering som finns i diskussionen.
I grunden: om en handling inte längre anses av en majoritet som olaglig – kan då det allmänna rättsmedvetandet negligeras? Det som fildelning av copyrightskyddat material bringar mycket svåra och intressanta frågor i dagern – och det är liberalers och libertarianers ansvar att inte sopa dem under mattan. För mig handlar det om individen kontra kollektivet och staten. Och att den som gör något ska ha betalt för det – frågan är hur ett sånt system ska byggas upp utan att bli repressivt in absurdum?

Å andra sidan: varför döma ut det? Jag är rätt övertygad om att Liberati kan vara en bra tankesmedja för Folkpartiet – men jag är fundersam om det kommer att fungera som så mycket annat än just det. Jag ser framemot att läsa debatter mellan Liberati och Birgitta Ohlsons sexköpsmoralismer (hon är till på köpet med i gruppen).

Tittar vi på vad Obama valde att använda nätet till så är det i princip tvärtom mot vad Liberati verkar vara: Obamakampanjen använde sig av sociala medier för att ge människor möjligheten att enkelt informeras men också engagera sig (relativt intressant diskurs mellan Fredrik Wass och Bard på SVT Opinion). Det handlade framförallt om att integrera det digitala med det analoga: att låta nätets format och plattformar sömlöst fungera tillsammans med det traditionella folkliga engagemanget i att ringa och knacka dörr. Vilket i sin tur kunde samverka med det digitala genom att snabbt och enkelt få mer bred information att ge vidare till dem man mötte och skapa en sorts integrerad viral loop för det politiska engagemanget. I grunden tror jag att det är i detta som är utmaningen för folkrörelserna: att lyckas med att integrera det analoga engagemanget med det digitala: och skapa så många sociala interaktionsmöjligheter som möjligt. Frågan är om Liberati är så öppet eller om det helt enkelt handlar om att skapa mer elitism i politiken? Att det är högt i tak men för en viss grupp, med rätt hållning i några av de drivandes personliga åsikter?

Som sagt: det ska bli spännande och det är nog länge sedan ett politiskt initiativ fick så mycket uppmärksamhet i ”rätt” målgrupper (förutom FRA då :)). Läs också Laakso om Liberati.

Uppdatering: Arvid Falk dvs Chadies nya bloggprojekt skriver om Liberatidiskussionen och hennes minst sagt målande beskrivning av Blogges inlägg fick mig att le här på morgonen:

Blogge Bloggelito, som av Alexander Bard omnämns som skrikande och självgod i mejlkonversationen som nämndes nyss, replikerar i ett frustande ideologiskt inlägg där Bards pragmatiska liberalism får på nöten.

Frustande ideologisk; dagens uttryck.

En annan bild av PP (det är gigantiskt långt men intressant som fan) ges av Brihed, vilken onekligen problematiserar och förklarar en del av Bards våldsamma utfall mot piraterna (även om jag tycker att en del pirater har riktigt goda liberala förutsatser – det är illa att dra alla över en kam om det inte är kristdemokrater eller sverigedemokrater ;))

Andra bloggar om: Alexander Bard, Liberati, elit, tankesmedja, Folkpartiet, engagemang, liberalism, libertarianism, Blogge Bloggelito, Camilla Lindberg, LouiseP