Några timmar innan årets kanske mest efterlängtade platta släpptes nåddes vi av nyheten av att Andy Fletcher i Depeche Mode dött. Nån sorts ödets ironi, väl situerad till att Joakim Berg återkommer. Än mer igen vår generations uttolkare. Det är en fristående uppföljare av där hans texter landade i sista Kent-skivan.

Så ja. Tillbaka på ett oväntat sätt.

Det är mjukt, det är vad Andres Lokko beskriver i sin recension:

”en fin tonsatt novellsamling men som musikalisk helhet så enerverande småtrevlig att det också blir en form av mysigt tillrätta­lagd mittenextremism.”

Det är inte undangömt att det är lite att Jocke Berg suttit i sin studio och pillat med det.

Det är kanske egentligen inte en generations uttolkning – snarare en grupp av en generation: ”vi som testat alla droger innan 18 och nästan nästan fick allt vi bad om” och ”mellan tvillingtornen dansar vi på lina” och ”en ensam telefonkiosk på ett torg”, den där ironin, vi som blev bara nästan framtidsgenerationen.

En sorts Ulf Lundell för de svartklädda, de som levde med Cigarett i innerfickan, och sen blev som alla andra. Vi som tog oss ut och bort men ändå aldrig lyckades fullt ut. Eliten utanpå. Sarkasterna inuti.

Jag som mer eller mindre bara lyssnar på hardcore, death core och progressive metal och sen Kent och sånt från förr. Blir liksom förvirrande. Men texterna och rösten silar sig fram in i hjärtat.

Men lite så är vi gamla nog att strunta i att det inte är comme il fast trots att vi alltid varit den mest rädda generationen och nu den mest konservativa inkrökta. Så några som håller kvar i det där andra.

Men är det bra då? Ja och nej. Samtidigt är det så mycket annat än bara musik. Sen ska vi inte glömma: det här är Jocke Berg, med en bakgrund i Sveriges mest taktiskt smarta band. För att
citera Lokkos slutkläm:

”…möjligt att man – rent kontextuellt – kanske bör betrakta Joakim Bergs försiktiga tassande mot en skandinavisk r’n’b-pop som mer subversivt än just jag, som alltid sett Kents konservativa synth-armé till publik som en kontraproduktiv styggelse, riktigt är kapabel att avgöra.”

Jag tror det på många sätt handlar om att det i alla dessa tider av bakslag, och att ständigt känna sig gammal så kommer det här som en annan del av livet. Att vi gjort det mesta jämfört med vad vi kommer att göra.

Liksom Fletch och Berg. Där vi är nu. Skärningspunkten av minnen och en framtid som inte längre är så lång.