Samtal om det där att sluta skriva

– Varför slutade du skriva?
– Jag vet inte. Det blev bara så. Det liksom tog slut.
– Det kan det väl inte göra? Du har ju båda händerna kvar och åtminstone tillräckligt av din hjärna för att få ihop förståeliga meningar.
– Jo ja.
– Så varför slutade du skriva?
– Vad spelar det för roll?
– Jag är bara nyfiken. Och lite förvånad.
– Okej.
– Du påpekar ju alltid att du var en av de tidigaste bloggarna?
– Ja.
– Hur många bloggposter har du skrivit senaste åren?
– Vet inte. Tre? Fyra?
– Så vad hände?
– Jag flyttade kanske fokus?
– På vilket sätt?
– Till…Fast det stämmer ju inte heller: jag har nog faktiskt aldrig skrivit så lite som nu.
– Precis. För det är ju inte så att du direkt acear på Twitter eller Facebook heller?
– Nej. Verkligen inte.
– Så vad hände?
– Jag skulle kunna skylla på fotograferingen, även om det nog inte riktigt stämmer.
– Varför skulle du skylla på den?
– Jag tänker så här: kreativitet är en energi som får utlopp i olika former och för mig blir det liksom växelbruk: ibland ord, ibland foto, ibland musik, ibland… äh, jag kan ju inte rita så det kommer aldrig ut i det.
– Det där har vi ju pratat om och det är säkert så för vissa människor men nånstans känns det väl ändå inte som vad som hänt nu? Du har ju skrivit i hela tid liv. Du är liksom orden. Visst att kreativitet kan vara nån sorts energi som du flyttar men ändå – du är copywriter och har alltid skrivit.
– Ja.
– Ja vadå?
– Det stämmer. Håller med dig. Så jag försöker bara deflecta lite eftersom jag inte har något bra svar.
– Ok.
– Lite kanske det handlar om samma sak som jag insåg redan när jag började jobba som präst.
– Du skrev väl jättemycket då?
– Ja. Samtidigt så försvann poesin då. Mycket av det som jag använde för att skriva poesi kom liksom att bli en del av hur jag skrev predikan. Skönheten i orden, det vackra blev liksom del av vad jag skrev för jobbet.
– Jo så kan det ju vara. Eller handlade det om att du enklare fick en publik där än att skriva för byrålådan?
– Det kan nog vara sant. Iofs blev jag ju faktiskt publicerad några gånger med dikter. Men självklart – jag är skitdålig på att skriva för mig själv. Jag skriver för att bli läst. Faktiskt på samma sätt med det mesta jag gör. Jag är nog ganska beroende av nån sorts krav på mig att andra ska se…
– No shit.
– Jaja. Jag erkänner min narcissism i alla fall.
– Det gör du.
– Det där innebar ju faktiskt att bloggandet och innan det både reloading och innan dess att skriva krönikor och lägga ut på en egen hemsida gav bränsle för att skriva. För det fanns åtminstone en potential att nån läste.
– Gjorde de det?
– Ja. Jag har haft ganska bra nivå på antal läsare när bloggandet var som störst.
– Kan det vara det som liksom tappade av suget att skriva? Att ingen längre läste?
– Nja, inte helt. För jag tror att jag har en del läsande bara jag får ändan ur. Det är ju liksom ett jobb i sig. Ett jobb som jag gör typ som mitt vanliga jobb. Det är nog mer det här med att bara göra det. Att få till att ens skriva. Och att sen se till att det blir bra.
– Hur menar du?
– Skrivande handlar om så många olika parametrar liksom. Dels tänkandet, att få en idé, att bygga ut den. Skriver otroligt mycket när jag duschar eller är ute och går. I huvudet. Men sen är det själva jobbet; hantverket och det är slitigt. Jag drar mig för det. Det tar tid, det är ganska jobbigt och ibland ganska tålamodskrävande. Som det här till exempel: jag har idén, jag vet ungefär vart jag ska men sen tar det timmar att få ihop det.
– Så du är lat?
– Latare antagligen. Det var ju ännu värre när man skrev bloggar typ om nåt ämne och vi fortfarande var noga med att belägga saker med länkar. Det var ett jävla slitjobb. Sen så hatar jag egentligen att redigera text. Särskilt min egen. Som man gjorde men ofta kändes det lite som att springa en mil minst.
– Det vet väl du inte hur det känns?
– Nej, men jag kan tänka mig.
– Mm right.
– Det är lite samma i jobbet: jag skriver ju oändliga mängder i jobbet men är sjukt bra på att skjuta fram att skriva längre saker. Sen är ju det jag skriver där exakt motsatsen till det jag egentligen skulle vilja skriva privat men nånstans räcker det. Jag är ganska imponerad av folk som typ jobbar med text på dagarna och sen sitter på kvällarna och skriver en bok, twittrar en massa eller bloggar.
– Trött på orden menar du? Men handlar det inte om att man inte heller kan låta bli?
– Det kan det säkert göra. Jag kanske trodde jag var sån men jag vet inte. Det är jag uppenbarligen inte. Det är väl därför jag försöker förklara det med teorin om kreativitet. Jag skriver ju inte längre. På det där sättet.
– Nej.
– Skrattade när jag inser hur mycket jag betalar för att ha bloggarna igång.
– Drabbar ingen fattig.
– Nej.
– De är ju också din historia. Det som både var du, är du och nånstans kommer vara du.
– Sant.
– Det är ju det som ändå är intressant med saker som skrivs ner – det skapar en bild av personen bakom, av händelser och hela livet.
– Det beror ju på om det som skrivs är personligt?
– Fast inte alltid – eller nånstans är väl alltid personen med? Om du skriver saker på jobbet så gissar jag att det inte är fullt utbytbart mot någon annans sätt att skriva…
– Verkligen inte. På gott och ont säkert.
– Jo såklart. Men det jag menar är att det alltid finns personlighet i det som skrivs. Det vore ju liksom sjukt konstigt om människor lyckades helt skriva enligt en mall.
– Templat.
– Va?
– Min förra chef kallade templates för templat. Jag tyckte det var roligt.
– Fokusera. Vi pratar skrivande.
– Ok. Sorry.
– Jag fattar fortfarande inte varför du slutat skriva. Känns som om du liksom går som katten runt het gröt. Deflectar som fan.
– Kanske.
– Så du vet varför du slutat att skriva?
– Nä. Men det finns nog fler parametrar.
– Anledningar. Jävla akademiker.
– Ska du säga.
– Käften.
– Men det jag också tänkt på en del är att ju fler som börjat läsa desto stoltare blir man och samtidigt så ökar kraven: särskilt de egna kraven.
– Jo så är det ju. Men andra klarar det ju.
– Men också: om personer man tycker om läser så börjar man snabbt censurera eftersom de börjar fråga saker. Jag är ju inte världens lyckligaste person och så…
– Dagens understatement.
– …så då blir det liksom att man inte längre kan skriva hur man känner för nån kommer antingen ta illa upp, bli orolig, tro att man tänker ta livet av sig. En sån gång är ju liksom distributionen ett aber.
– Ett aber?
– Att folk faktiskt läser saker bokstavligt.
– Ah. Fattar.
– Om jag skriver något becksvart så handlar det ju om att jag gör det istället för att skjuta skallen av mig.
– Så är det ju.
– Men istället blir det att jag kommer att skjuta skallen av mig för de som läser. Jag fattar det. Men det blir liksom en jäkla situation: jag behöver skriva av mig, och kanske att folk mest säger ”fan det där var tungt, vacker men tungt” utan att de samtidigt börjar att jaga upp sig.
– Jo.
– På nåt sätt så bakbinder det mig mer än nåt annat. Addera sen känslan av att gå på äggskal både för att man jobbar med det man gör och sen Twitter-crowden.
– Jobbar med det du gör?
– Det var lite lättare att vara konsult. Det var upp till den som ville jobba med mig att ta mig för den jag var. Och nånstans valde jag tidigt transparens och att vara superaktiv i en del frågor.
– Men borde det inte vara svårare när man är konsult än anställd?
– Kanske men jag känner mig nog mer begränsad nu. Det är nog en mer personlig inställning än nåt som faktiskt gäller. Eller så handlar det om att jag ju faktiskt har arbetskamrater som kan få ”vafan jobbar du med den där idioten”.
– Ah fattar. Men familjen då?
– Jo den hänger väl mer i det andra; tror få säger att jag är en idiot till dem. Och de håller nog med i vissa fall.
– Jo, fast kanske inte i så många delar som du tror. Twitter? Du har ju varit där i femton år. Vad är det med den?
– Det har ju ändrats en del. Det är få saker som du kan skriva där utan att det dyker upp blådårar och alt-right-drägg och andra muppar som ska ha åsikter.
– Jo, så är det ju. Du menar att det är värre.
– Skoja inte.
– Men måste du skriva där?
– Nej, men nånstans hänger det ihop. Om jag skriver en bloggpost och lägger ut på Fb så kommer det liksom ändå dyka upp såna. Det är så jävla trasigt.
– Vad är trasigt?
– Sociala medier i mångt och mycket.
– Men du jobbar ju med det och försvarar det fortfarande. Du är ju inte en av de där som var med tidigt och nu liksom ”sociala medier är skit”.
– Nej. Det trasiga är väl inte sociala medier utan att folk visar sig vara idioter i en fullkomligt horribel skala.
– Folk är idioter tills de bevisat motsatsen. Det är ju liksom min grundsyn.
– Precis. Min med.
– Ja. Jag har ju lärt mig den av dig.
– Min legacy.
– Haha. Men åter till Twitter. Fattar verkligen det där. Det är dränerande som fan. Det finns ingen plats där man riktigt kommer undan, det är lite som att alltid behöva titta sig över axeln varje sekund för att inte bli överrumplad av nån idiot-kommentar.
– Ja precis.
– Men samtidigt – du har ju samtidigt gillat att bråka. Du är ju en av de mest envisa på att provocera trollen och idiot-tålamod att aldrig ge dig. Vad var den längsta när ingen av er gav sig?
– En och en halv månad. Jag vann.
– Varför inte längre så då?
– Dels gillade jag inte mig själv till slut. Det blev ett spel, ett sorts schackspel där jag började att planera varje drag för att fullkomligt demolera. Oavsett om det är idioter så blir det till slut lite sjukt att hålla på.
– Mm
– Sen blev det liksom övermäktigt. Mängden liksom. Plus att jag mest blev arg. Så jag försökte hitta en annan crowd liksom. För det finns ju.
– En annan crowd? Folk som är trevliga på twitter?
– Ja. De finns faktiskt.
– Okej.
– Men det intressanta är att där finns det en annan form av – jag vet inte – avstånd. Det är lite som att vara tonåring igen.
– Typ att det blir kotterier?
– Ja precis. De som är inne är inne och andra får liksom stå utanför och titta på.
– Var det inte så förr?
– Säkert men jag hoppas i alla fall att vi var mer inbjudande, men säkert att vi många gånger upplevdes på samma sätt i sociala medie-bubblan.
– Det är ju samtidigt sorgligt nog en ganska grundläggande princip i grupp-psykologi; vi behöver de andra för att definiera oss.
– Exakt. Precis. Men kanske att jag ofta varit med och definierat vi-et sen jag blev vuxen och nu plötsligt faller tillbaka till den där som står och tittar på.
– Det är en ganska intressant tanke ändå. Twitter skulle antagligen kunna vara en lekplats för socialpsykologer.
– Onekligen. Det är nog mest så jag förhåller mig till Twitter nu för tiden. Street corner society.
– Det moderna gathörnet. William Foote Whyte skulle gilla det.
– Funderade ett tag på att börja skriva poesi och göra det på Twitter. Som nåt sorts motstånd mot vad Twitter till stora delar blivit. Men känns som att det då kommer att bli både folk som undrar hur jag mår och idioter som ska diskutera dikten utifrån ”vänstervriden, godhetsknarkande”
– Garanterat att det blir så. Twitter är knappast platsen för nåt som är vackert.
– Inte direkt. Det är ju lite synd. Eller jo, jag ser vänskaper skapas och människor hitta varandra och det har jag ju också gjort. Det är därför det är så knepigt att nu ser både sociala medier men framförallt Twitter som nåt jag inte längre känner mig hemma i.
– Jag tror jag börjar ana varför du slutat att skriva. Men varför sånt ständigt pratande om att du inte skriver längre?
– Det är väl ganska grundfrågan: vad är det som driver mig i grunden?
– Vad är det som driver dig i grunden?
– Driver du med mig?
– Lite.
– Jag tror att det faktiskt går så djupt som nån sorts kall.
– Och du frågar om jag driver med dig?
– Meh. Men jag tror det. Det handlar inte nödvändigtvis om Gud utan att berätta, att försöka ge nån sorts bild. Det är ju därför jag älskar att utbilda.
– Så det du säger är att du gillar att vara besserwisser.
– Ja precis. Nä, inte bara så även om det ju självklart finns vissa såna drag även hos mig.
– Du är ju medelålders vit man.
– Jo. Men jag tror och hoppas det här går utanför det.
– Det tror jag också.
– Men så här: när jag var präst så handlade det om att ta något som är ganska invecklat: tro, Gud och världen, Jesus som människa och Gud. Du vet: själva kärnan. Att ta det och liksom göra det förståeligt utan att förenkla. Förstår du vad jag menar?
– Jag tror det. Sätta det i ett sammanhang.
– Ja precis. Sätta det i ett sammanhang för de som lyssnar. Utan att göra det simpelt. Utan att ducka för att det handlar om metafysik, om saker som är skitinvecklade. Snarare översätta ibland.
– Okej, det är förståeligt men hur kommer det tillbaka till att du faktiskt inte jobbat som präst i typ tjugo år.
– Men nånstans så handlar sociala medier – åtminstone när vi började – om ett försanthållande. Och det var knappast speciellt enkelt och idag är det verkligen inte enkelt.
– Nä, men ändå – det är ett jävla hopp mellan Gud och Facebook.
– Kanske. Men för mig handlar tro om passion och att något kan vara bra för världen, individen och så.
– Flummigt.
– Möjligt men för mig är det inte helt ologiskt.
– Okej. Förklara.
– Det är lite här kallet är. Jag var ganska bra på att predika för personer som inte var kyrkliga. Och jag fortsätter att förklara vad som kan vara bra för människor – men nu genom att utbilda och prata om sociala medier. Som jag på nåt sätt tappat. Känslan av att ha en mening och nån sorts mission. Lite vilsenhet över alltihop. Varför ska jag lägga ner en massa tid när det ändå inte kommer ge något.
– Ok jag fattar. Typ att du inte ser de enskilda träden för skogen? Men känns det inte som vi totalt hamnat på en parallell-stig nu?
– Säkert så men det är ju faktiskt jag som bestämmer vad som skrivs här.
– Det är sant. Men för att jag ska förstå: du känner ett kall att berätta samtidigt som du både jobbar med text där du ju i mångt och mycket gör ditt ”kall” och samtidigt så skriver du inte men du känner att du borde, eller måste men det är både lathet, rädsla, känslan av nåt som förlorats som hindrar dig.
– Kanske något förenklad tl;dr men inte helt off.
– Jag tycker den är pinpointad jag.
– Jag kanske inte vill erkänna det.
– Gissningsvis inte. Men tillbaka till grundfrågan: varför har du slutat att skriva. Eller kanske frågan ska revideras: vad är det egentligen som hindrar dig att skriva. Du är ju knappast den fega typen, lat är du inte när det gäller sånt du gillar och det är lite skitsnack att du på nåt sätt ”skriver klart” på jobbet.
– Vem fan gav dig syre?
– Du.
– Sant.